Respektlöshetens bakansikte - svar till handikapporganisationerna
µ Svar till Maria Löfmark med flera, NSD Debatt den 6 mars.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bakgrunden är det projektarbete som sedan flera år bedrivits och som resulterat i en rad konkreta förslag för hur barn och vuxenhabilitering bör förändra och förbättra sin organisation. Ett arbete som man nu upplever sopat under mattan till förmån för den gamla organisationen, alltså den man utdömt därför att den är utspridd på för många enheter, sinsemellan för illa samordnade och dessutom präglade av bristande resurser och kompetens.
Även om besvikelsen mest riktar sig mot ansvariga tjänstemän så får även politiker vår släng av sleven, lika fördelat dessutom mellan ledning och opposition. Lika goda kålsupare är vi tydligen allihopa.
Det är möjligen en klen tröst för artikelförfattarna att vi i huvudsak instämmer i projektgruppens analys över vilka brister som präglar vården riktad till funktionshindrade och att vi även ställer oss bakom de förändringsförslag gruppen presenterat.
Några ytterligare konstateranden bör dock göras.
De brister som präglar habiliterings och rehabiliteringsvården är av samma slag som kännetecknar en rad andra delar av sjukvården i vårt län.
Ett exempel är den psykiatriska vården där läkarföreningens ordförande Robert Svartholm nyligen konstaterat att den i stor utsträckning sköts av primärvården.
Orsakerna till den långa raden av brister är däremot illa kända, i alla fall av oss. Det beror i sin tur på det undanhållande av information till alla, inklusive politiskt ansvariga, som präglar landstingsorganisationen vilket landstingsrådet Britt Westerlund (S) även påtalat.
Det är bara hon och några få till som får den. Detta leder i sin tur till en obönhörlig slutsats för funktionshindrade och alla andra.
Det är, hur hopplös situationen än verkar, viktigare än någonsin att fortsätta lyfta fram förändringsbehoven inom norrbottnisk sjukvård. Det gäller såväl patientorganisationer, enskilda patienter, fackföreningar och personal. Det är, hur hopplös situationen än verkar, den enda framkomliga vägen.
Vi vill avslutningsvis gärna medge att måttet, både på ett civiliserat samhälle och på en fungerande sjukvårdsorganisation, är den respekt vi förmår visa de mest utsatta människorna, men med tillägget att respektlöshetens bakansikte heter brist på pengar.
För att kunna återupprätta den respekten är i dag därför den viktigaste sjukvårdspolitiska frågan:
Vart försvinner pengarna?