Två dagar i rad har jag läst NSD med stora artiklar om Lulebos styrelse i frågan om pensionsavtal.
I artikeln den 11 mars, "Alfavovvarnas kamp" tar NSD lågvattenpoäng i retorik. "Lulebo-affären kan mycket väl i grunden handla om personliga motsättningar mellan två av Socialdemokraternas verkliga tungviktare...".
Tror ni ens på detta själva när ni säkert ändå vet att den stora frågan handlar om hur en styrelse bör och ska agera. Det handlar även om skillnaden mellan etik och juridik, det vill säga vad människor i allmänhet anser vara rätt och fel och vad som juridisk är rätt.
Med dessa artiklar flyttar NSD fokus för de flesta läsare från kärnfrågan om en styrelses arbete och ansvar till att bli något helt annat. Det kan ju även vara så att det finns gammalt groll som NSD påstår och det står NSD fritt att använda rubriken "Alfavovvarnas kamp", men här kanske journalisten Johan Håkansson varit så retoriskt "skicklig" att han visste precis vad han gjorde.
Han sålde lösnummer och gav medial underhållning. Han bortsåg på detta sätt från kärnfrågan om styrelsens arbete och gjorde det till en mera säljande såpa. Men jag kan hålla med om att det för dem som minns ett par decennium tillbaka, kan ligga "i allmänhetens intresse" att informera om en sådan "kamp".
Ska vi anta att frågan om styrelsens beslut om pensioner var en sak som Kalle Petersen upptäckte, men som revisorerna inte upptäckt? Då blir den saken tillräckligt stor för att bli ytterst viktig och måste torgföras. Vem tror att det krävs gammalt groll för att ett kommunalråd ska agera rådligt och etiskt korrekt?
Jag har det retoriska perspektivet och vill resa kritiska frågetecken om detta och jag önskar att man är intresserad av att debattera styrelseetik med rätt och fel.
NSD har inte påstått att det krävts "gammalt groll" för att Karl Petersen skulle agera i denna fråga. Villy Hansen påstår att vi flyttat fokus. Det håller jag inte med om. Vi gav i vårt dokument (NSD 10/3) ytterligare en dimension och en bakgrund till varför denna fråga kanske var ännu mer infekterad än vad det kan verka vid första genomläsningen.
Det är nämligen en tidnings uppgift att ge en så sann och nyanserad bild det bara går. Vi lyfter fram det som är sant och relevant - och det vi tror våra läsare finner intressant. Sedan är det givetvis upp till läsarna själva att dra sina egna slutsatser om vad som är rätt och riktigt, vem som eventuellt gjort rätt eller fel.
Det är inte NSD:s sak att avgöra och heller inget vi försökt.
Angående Johan Håkanssons nyhetskrönika (NSD 11/3) tar han bara resonemanget vidare i ett försök att för läsarna förklara vad som har hänt, vad det kan bero på och vad det kan få för följder.
Det är just det en nyhetskrönikör ska göra.