Nu har länsstyrelsen dragit i nödbromsen.
Något som knappast kan ha kommit som en överraskning för LKAB och för kommunalrådet Kristina Zakrisson, som enträget för den socialdemokratiska rivningstraditionen i Kiruna vidare.
När järnmalmen i Kiruna började
exploateras i slutet av 1800-talet bestämdes att staden skulle bli ett mönstersamhälle där livet skulle anpassas till klimatet och människors behov.
Arbetsgivarna var LKAB och SJ. Deras organisationsstrukturer utgjorde grundprinciperna också för samhällets konkreta utformning. Man anlitade dåtidens främsta samhällsingenjörer för att utforma samhället.
De sociala dimensionerna, utbildning och kultur, var grundstenarna i visionen av mönsterstaden.
Samma höga ambitionsnivå bör gälla när den nya staden planeras. Kirunas industrihistoria är ojämförligt det viktigaste kulturarvet vi har i Sverige. Det ger oss förståelse för hur samhället Kiruna växte fram och vad vi fått i arv av tidigare generationer.
Det ger oss kunskap om var vi kommer ifrån, vem vi är, var vi hör hemma och hur vi ser på framtiden.
Det är nyckeln till en hållbar utveckling inför framtida utmaningar.
Bolagsområdet är relativt intakt med arbetarbostäder, tjänstemannabostäder, disponentvilla, bolagshotell, med mera. Allt detta speglar konjunkturförändringar och social skiktning från olika skeenden.
Ett levande kulturarv, till exempel en fungerande äldre bebyggelse som ger både estetiska och historiska upplevelser, är en stimulans för ekonomi och samhällsutveckling och skapar arbetstillfällen.
Vi har ett gemensamt ansvar att förvalta arvet åt kommande generationer. Därför vädjar jag till LKAB och Kiruna kommun att tänka om. Om inte bör ett statligt direktiv på ägarnivå utgå till LKAB att betala för att bevara kulturminnen