Praktikplatser är samma sak som nödhjälpsarbeten som uppfanns under AK-tiden. AK, Statens Arbetslöshetskommission var en myndighet som existerade mellan 1914-1940. Efter Första världskriget 1914- 1918 ordnades så kallade nödhjälpsarbeten. För att inte AK-arbetena skulle te sig alltför attraktiva, sattes olika lönegränser arbetarna tvingades leva på existensminimum.
Det var inte så här vi ville ha det när vi röstade på Alliansens jobb- och rehabiliteringslinje.
När kostnaderna för sjukförsäkringen sköt i höjden på 90-talet väcktes myterna om den lata norrlänningen och den psykiskt sjuka och bipolära kvinnan till liv. Sjuka och arbetslösa möttes av fördomarna redan i dörren hos myndigheterna. Och blev sjukare av det bemötande man fick. Vilket fick många att ge upp av ren utmattning.
Ur den synpunkten var det nog lättare att gå med på att bli förtidspensionerad än ta strid för sina rättigheter. För den som ställde krav på rehabilitering enligt den lag som fanns då och eller ville börja arbeta fick snart veta att sånt tänk minsann inte passade in i systemet.
Det var inte bara förtidspensioneringarna som kunde leda till ett utanförskap. Den som såg möjligheten att bli frisk och ville arbete fick dessutom klara sig ensam bäst man kunde. Och tvingades att betala rehabilitering ur sin egen fattiga ficka.
Det var en tid med en intellektuell och en kunskapsmässig härdsmälta. Det insåg nog många toppolitiker också under resans gång. Inte så att man erkände och lagade felen. Nej, man började se om sitt eget hus. Det handlade om miljonlöner och förmånliga livslånga ersättningar utan de motkrav som ställs på en vanlig medborgare.
Det har gått fem år med Alliansens jobblinje.
Det enda som har hänt är att blocket grävt ner sig i det motsatta diket. Klyftorna kvarstår. Fas 3 är ett gigantiskt misslyckande och en skam för Sverige.
Och Arbetsförmedlingens debacle. Som trampar passivt vidare i gamla bidragsspår utan att fundera särskilt mycket över om det är rätt åtgärd eller vilka konsekvenser åtgärden får för sjuka och/eller arbetslösa. Bara man kan bygga på statistiken. Myndigheten klarar inte ens fokusera på mest grundläggande arbetsuppgifter som riksdag och regering formulerat i instruktionerna för uppdraget.
Det går förstås att klaga för uteblivna tider, hjälp och återkoppling på jobb, eller inte får med Arbetsförmedlingen i trepartsamarbeten med Försäkringskassan. Men då får man sannolikt korkade svar som att det beror på kundens personlighet och karaktär och nätverk. Och är man förbannad kvinna så inser man att myten om den bipolära kvinnan lever kvar i systemet.
Frågan är inte hur många sjuka och arbetslösa som blivit hjälpta av de nya reglerna. Utan hur många företag och personer sysselsätts och får sin inkomst i dag via en enda arbetslös och/eller sjuk människa?
Och vad gör sjuka och arbetslösa under tiden de förvaras i åtgärder eller är sysselsatta i nödhjälpsarbete? Förmodligen håller på att brytas ner av sömnlöshet och oro för ekonomin.
Arbetsförmedlingen måste resa sig ur passiviteten och driva ut gamla bidragsspöken, lära sig kommunicera och att fokusera på rätt saker. För Alliansen del handlar det om att ge tillbaka värdigheten till sjuka och arbetslösa. Inte sen. Nu!