Skjut inte budbäraren om budskapet är dåligt
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det förefaller dock orättvist att lasta ministern personligen för den försvarspolitik som förs i dag.
Tolgfors för ju bara efter bästa förmåga fram och verkställer det budskap som hela regeringen står för, och i rättvisans namn borde ju hela det politiska etablissemanget i Sverige svara för den totala utarmning av landets försvarsförmåga och krisberedskap som vi ser i dag.
Grunden för att vi i dag inte kan försvara vårt eget land mot någon form av beslutsamt angrepp lades redan på 1990-talet. Vi började, i politisk endräkt mot bakgrund av den tillfälliga svacka som Ryssland då befann sig i, diskutera säkerhetspolitik
i banor som kretsade kring att inga hot någonsin längre kommer att uppstå i vår närhet, att det är bättre att deltaga i freds-framtvingande operationer i utlandet (läs kolonialkrig) och att Sverige borde förlita sig på EU och Nato för sin egen säkerhet.
Sedan dess har vi sett att Ryssland lämnat sin svaghetsperiod, att man där inte ser vänligt på intrång i den egna intressesfären och att man utan att tveka vågar utmana USA på den utrikespolitiska arenan.
Vi har också sett hur allianser och internationellt samarbete inte lyckats hjälpa små stater i konflikt med en stormakt och hur fredsframtvingande operationer inte heller i proportion till gjorda uppoffringar lyckats skapa fred och stabilitet i varken Afghanistan eller Irak.
I detta läge, där det står helt klart att Sveriges makthavare gjort en felaktig bedömning av det strategiska läget i vår omvärld, hjälper naturligtvis inte upp landets trovärdighet på den säkerhetspolitiska arenan att den högste politiskt ansvarige för landets försvarsmakt i december 2008 i debattartiklar som banbrytande reformer exempelvis redovisar att vi återinfört "underbefäls"- och "underofficers"-graderna i Försvarsmakten och att vi numera har en flygmaskin som med kort varsel kan hämta hem skadade från katastrofer i utlandet. Det är i sig inget illa i dessa två företeelser, men när man ställer dem i proportion till att Sveriges försvar inte på många år kommer att ha förmåga att försvara det egna landet frågar man sig om försvarsdepartementet inte borde höja blicken något och fokusera sitt arbete på annat än Nato-anpassade gradbeteckningar och enskilda ambulansplan.
Om politiker och militära sakkunniga skulle arbeta mer med de fundamentala bristerna i förtroendet för landets försvar och mindre med sådana frågor som man i dag redovisar som stora landvinningar skulle nog förtroendet för både försvarsministern och hans närmaste medarbetare, deras sakkunskap och framförallt för vårt lands förmåga att
i framtiden hävda sin suveränitet växa.