Den skogsdebatt som pågått i snart ett år borde egentligen vara avslutad. Att skogarna skövlas och görs oframkomliga, att markerna körs sönder, att de nya skogarna blir plantager, allt detta är ju uppenbart och allt fler undrar hur det kan få fortsätta. Om debatten vore fri skulle industrin ha förlorat och man hade kunnat gå vidare till att diskutera åtgärder.
Men debatten är inte fri. Näringen säger ju nej, allt är bra som det är! Och näringen vet hur man kör över debatten.
Branschorganisationen Skogsindustrierna har, som den lobbyorganisation den är, en utbyggd propagandaapparat med mycket stora resurser. I höst jobbar den för högtryck med att försöka oskadliggöra den breda opinion som äntligen kommit fram, och att sprida glömska över bilderna av skövlad skog. Men också med att säkra några väntade tunga beslut inom skogspolitiken.
Skogsindustrierna kommer följaktligen med en rad mästrande utspel i media, samordnade med liknande utspel från LRF och enskilda bolag, anmärkningsvärt nog även från statliga Sveaskog.
Åtskillig tid tillbringar man också i riksdagskorridorerna med att personligen påverka partiernas representanter i jordbruksutskottet och med att backa upp informella stödgrupper bland riksdagsmännen. ("Näringens luncher är de finaste", bekände en ledamot.)
Man inbjuder riksdagsmännen till tillrättalagda exkursioner för att visa det pågående skogsbrukets förträfflighet, till skillnad från de fördärvliga alternativ som miljöorganisationerna föreslår, vars avkastning, enligt industrins egna beräkningar, skulle bli 40 procent lägre.
Vid varje möte och i varje medialt sammanhang upprepas några väl valda påståenden, till exempel "Vi har aldrig haft så mycket skog som nu." (det betyder; Vi har inte haft så mycket träfiber på rot sedan 1920-talet). "Inga nya reservat behövs eftersom Sverige redan skyddar 26 procent av skogsmarken." (Rätt siffra cirka 3 procent). "Att efterleva det internatonella Nagoya-avtalet skulle kosta 520 miljarder." (Gripet ur luften). "Gammal skog har ökat med 7 procent." (119 år gammal skog har blivit 121 år gammal, medan gammelskog, det vill säga naturskog med intakta ekosystem, huggs fortlöpande och minskar). Och så vidare...
Allt är på ett karakteristiskt vis oprecist. Fakta är endera utelämnade eller avser något annat. Det intressanta och speciella med den här typen av påståenden är annars att de inte ska förväntas vara sanna i vanlig mening. De är något annat. De är snarare att jämföra med reklam, de är partsinlagor, men med status av positioner. Att det blivit mer gammal skog kan läsas som industrins policy. Sanningshalten blir på så vis ointressant.
Men debatten saboteras effektivt. Industrins positioner flyttas fram. Med storskogsägaren Eskil Erlandsson som ansvarig minister och Monika Stridsman som chef för Skogsstyrelsen är samstämmigheten garanterad. Våra skogar kan skövlas vidare.
Frågan är hur ett dokumenterat missförhållande ska kunna rättas under sådana omständigheter. Den utbredda lobbyismen är ett demokratiskt problem i alla sammanhang. För skogen är den just nu en katastrof.