Utredningen om hållbar terrängkörning har överlämnat sina förslag till regeringen. Med mina erfarenheter från utredningen vill jag här diskutera hur snöskoterkörningen ska kunna behålla en betydande frihet och samtidigt bli långsiktigt hållbar.
Den kraftiga ökningen av antalet snöskotrar innebär en ökad miljöpåverkan. Utredningen visar att berörda aktörer har olika uppfattningar om hur man ska komma till rätta med de olägenheter och skador som skoterkörningen medför. Den lagstiftning som föreslås lägger grunden för en hållbar skoterkörning men det har inte varit möjligt att lägga fram några mera långtgående förslag. Det föreslås till exempel inte något generellt förbud mot fri skoterkörning utanför led.
För att nå en hållbar skoterkörning behövs en ökad samsyn i de omstridda frågorna, vilket förutsätter att aktörerna både ger och tar. Skoterprojekt i norra Sverige visar att man kan nå framgång om man arbetar lokalt mot ett gemensamt mål. Det behövs ett ökat arbete som involverar kommuner, myndigheter, markägare, samebyar, organisationer, turistföretag med flera. Genom lokal samverkan kan man komma överens om regler som kanaliserar körningen till leder och friåkningsområden.
Utredningen föreslår ny finansiering i form av en fordonsskatt om 180 kronor per år och ett skoterkort om 300 kronor per år för att köra på allmän skoterled. Genom att samtidigt förbättra statliga myndigheters vägledning får kommuner, skoterklubbar och andra möjlighet att anlägga fler skoterleder och underhålla befintliga leder. Till detta kommer en ökad tillsyn.
Eftersom många kommuner har begränsade resurser kan en utbyggd infrastruktur förväntas först på längre sikt. Vårt land är också stort och det kan inte finnas en tillsynsperson i varje skogsparti eller fjällsluttning. Det behövs andra åtgärder för att begränsa skoterkörningens miljöpåverkan.
Skoteråkare behöver mer kunskap för att ta hänsyn till djur, natur och annat friluftsliv. Skoterklubbar, turistföretag och andra gör redan idag stora insatser för att ge råd om hur man kör varsamt. Tyvärr finns det skoteråkare som ändå inte kör hänsynsfullt.
Markägare har särskild kunskap om sin egendom och kan bedöma om skoterkörning riskerar att skada underliggande mark. De vet exempelvis om kontinuerlig körning på jordbruksmark kan försena jordbruket under våren, trots att snötäcket ser stabilt ut för en enskild skoteråkare.
Allemansrätten gäller inte körning med motordrivet fordon i terräng på land. Utredningen visar inte heller att det finns något annat rättsligt stöd för skoterkörning på annans mark. Med ägande av fastighet följer en grundläggande rätt att bestämma hur marken får användas. Det är rimligt att markägare kan hindra de störningar och skaderisker som är en följd av körning med dagens tunga och effektiva snöskotrar.
Jag menar därför att skoteråkare ska respektera att markägare genom skyltar eller annan information vill styra snöskotrar till annan mindre känslig mark eller helt stoppa körningen inom den ägda fastigheten. Den som vill köra utanför etablerade leder behöver alltså fråga markägaren om lov.
Utredningen föreslår inte att det i lag införs ett krav på att fråga markägaren om lov för att köra med snöskoter. En anledning är att ett sådant krav, kopplat till en straffrättslig reglering, skulle kunna få konsekvenser för bland annat ortsbors möjligheter att använda snöskoter för vinteraktiviteter. Jag sätter tilltro till att man i vardagen, med bättre kunskap och större förståelse för markägares önskemål, kan lösa konflikter kring skoterkörning. Det behövs en bred diskussion i markägarfrågan. Om man inte tar tag i frågan nu, finns risk för fördjupad konflikt mellan markägar- och skoterintressena. Man kan då behöva förbjuda den fria skoterkörningen helt i lag.