Under "den arabiska våren" har det funnits tillfällen då fredlig förändring verkade möjlig. Protester i flera länder övergick i revolution och tusentals individer gick ut på gatorna för att kräva diktatorers avgång. De som länge har gett sitt stöd till diktatorerna hade inget att sätta emot folkets vilja och regimförändringar i Tunisien och Egypten var ett faktum.
Utvecklingen mot krig i Libyen, våldsamma förtryck i Yemen, Bahrain och Syrien, och det snabbt kvävda upproret i Saudiarabien går åt ett helt annat håll.
När FN:s säkerhetsråd beordrade ett fullständigt vapenembargo mot Libyen var det redan för sent, då hade grova kränkningar av mänskliga rättigheter redan inträffat.
Det internationella samfundets skyldighet att skydda blev åberopat i sista stund då krisen redan var ett faktum.
Skyldighet att skydda innebär i sin bästa tolkning att vår gemensamma mänskliga säkerhet försäkras. Principen innebär också att det internationella samfundet agerar när stater kränker internationell lag och dödar och förföljer civila. Det är i teorin en god doktrin, men som den fram tills nu blivit tolkad och omsatt till handling når den inte ända fram.
Skyldigheten att skydda utgör en unik möjlighet att se människor i konfliktområden som relevanta aktörer snarare än som offer för omständigheter.
Hållbar och verklig säkerhet kan bara uppnås när människor erkänns som aktörer i sina egna liv. Detta gäller inte minst för kvinnors säkerhet.
Rapporter om våldtäkter och överfall började tidigt strömma in och det är en etablerad sanning att det är farligare att vara kvinna än soldat i dagens konflikter.
Verkligt beskydd kan bara åstadkommas genom långsiktigt förebyggande arbete. Doktrinen skyldighet att skydda kan och bör användas för att förebygga väpnad konflikt, men är dömd att misslyckas om den används för att legitimera militära interventioner.
Det är hög tid att stärka det förebyggande arbetet istället för att lägga alla resurser på insatser när det redan är för sent.