Peter-Jaan Kask skriver att LO-Tidningens klassiska rubrik "Med fonderna tar vi över" nästan besannats i dag. Författaren pekar på att det finns en påtaglig frånvaro av stora privata ägare i svenska näringslivet samt att de statliga fonderna har blivit dominerande ägare. Därför menar han att det är läge att driva på politisk styrning av näringslivet.
Kask har helt rätt i sin verklighetsbeskrivning, men analysen tål att ifrågasättas.
Sedan Socialdemokratin radikaliserades under 1960-talet började man föra en politik som var inriktad på att införa "kapitalism utan kapitalister". Skatterna utformades så att enskilda privata ägare fick en orimligt hög skattebörda.
Det var inte bara Astrid Lindgren, utan också många andra entreprenörer, som drabbades av mer än hundra-procentig skattesats. Statliga pensionsfonder å andra sidan betalade inte skatt, men kunde göra avdrag. Starka privata ägare tilläts inte växa fram i Sverige.
Den märkliga ägarpolitiken fick genomslag i företagsklimatet. Forskaren Sten Axelsson har visat att många entreprenörsdrivna företag skapades i Sverige mellan slutet av 1800-talet och mitten av 1900-talet. Men efter 1970 avstannade i princip framväxten av framgångsrika företag. Sverige kom att förlita sig på storföretag som var flera generationer gamla.
De gamla ägarfamiljerna har bestått, men nya entreprenörer har inte tillåtits slå sig fram. Utvecklingen sammanhör med att antalet jobb i det privata näringslivet inte har ökat sedan 1950, fastän Sveriges befolkning kraftigt stigit. För framväxten av jobb, nya tekniker och nya affärsidéer har hämmats av bristande förutsättningar för entreprenörskap.
Under senare tid har konstruktiva reformer genomförts. I dag är skattesystemet inte lika tydligt inriktad på att avskaffa privat kapitalism, men delar av det skeva systemet lever kvar. Kommunala bolag kan exempelvis liksom fonderna undvika de höga skatter som privata ägare betalar. Även utländska ägare har skatterabatt i Sverige.
En utländsk ägare till ett svenskt företag betalar bolagsskatt i Sverige, men kapitalskatt i sitt hemland. Eftersom de flesta länder har väsentligt lägre kapitalinkomstskatt än Sverige kan utländska ägare tränga ut de svenska, även när de utländska ägarna är sämre på att sköta de svenska företagen.
Det är förstås ingen slump att succéer som Spotify och Skype är utlandsägda men skapade av svenska entreprenörer. En kartläggning av International Bureau of Fiscal Documentation visar att svenska ägare på grund av högre kapitalskatter utsätts för en närapå dubbelt så hög effektiv skattebörda jämfört med andra industriländer.
Kask menar att det nu är läge att återuppliva drömmarna om politisk styrning av näringslivet genom fonder. Men denna form av planekonomi är verkligen inte rätt väg att gå. Sverige behöver istället en politik som slutar missgynna privata ägare som växer med egna medel. Det är ingen slump att starka enskilda ägare ofta står bakom succéföretag runtom världen.
Det bästa sättet att öka ansvarstagandet i näringslivet är att sluta diskriminera inhemska svenska ägare, inte att ytterligare tränga ut dem och ställa krav på statlig styrning via fonder.
Nima Sanandaji hävdar att framväxten av det stora gemensamma kapitalet i Sverige skulle bero på att Socialdemokratin inte låtit privata ägare växa fram.
Men Sverige är inte unikt. Vi har sett samma utveckling mot stort institutionellt ägande även i kapitalismens förlovade land, USA. Institutionerna står för mer än hälften av börsägandet i både USA och Storbritannien.
Sedan är det trist att än en gång behöva se myten om att inga nya företag växer upp i Sverige. Nima Sanandaji nämner själv Spotify och Skype, men man kan lägga till många namn. Ikea, H&M, Elekta, Autoliv, Nobel Biocare, Getinge och Munters, för att nämna några.
Och de "gamla" företagen Ericsson och Sandvik skulle naturligtvis aldrig levt kvar om inte näringsklimatet i Sverige varit bra. Detta bekräftas också år efter år i internationella jämförelser som placerar Sverige i topp.
Men sådana fakta stämmer förstås inte med det skattesänkningsmantra som Captus ältar.