Sorgligt och tragiskt av (S)-representanter
µ Svar till Jan-Ivar Johansson, NSD Debatt den 15 januari.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han skriver vidare att man i samband med opinionsyttringar riskerar att enstaka människor gör dumma övertramp och att det inte är orsak nog att inte göra sin röst hörd.
Om de mina inom Folkpartiet hade gjort samma sak hade jag verkligen inte varit stolt. Nej, jag hade med omedelbar verkan lämnat partiet.
Det som skrämmer mig som allra mest är det faktum att man antingen inte ser eller så kanske väljer att bortse från allvaret i det som skett inte bara i vårt Luleå utan i städer runt om i vårt land där man skanderat "död åt judarna" och "död åt Israel".
Även i andra städer runt om i vårt land har era (S)-företrädare gått med i dessa demonstrationer och ingen utav er har haft mod, samvete eller förstånd nog att på plats visa att det är fel och lämnat demonstrationen. Ingen, så sorgligt, så oerhört tragiskt.
Beror detta på feghet eller dumhet eller på att man till vilket pris som helst vill synas i media, jag vet inte vilket som är mest avskyvärt.
Yttrandefriheten är en rättighet som inte står över en utan de viktigaste skyldigheter vi alla har, nämligen att tänka oss för innan vi medverkar som i detta fall till hets mot folkgrupp.
Er partiledare Mona Sahlin deltog i en demonstration där man som avslutning på det jag aldrig trodde jag under min levnad skulle få se eller uppleva i Sverige, demonstranter som brände Israels flagga i det man skanderat död och förintelse för Israel och dess folk.
Det faktum att Jan-Ivar Johansson talar om för oss alla att han med flera är stolta gör mig mörkrädd när ni hävdar era rättigheter och försöker översläta allvaret med att kalla det dumma övertramp av enskilda demonstranter.
Stolta? När era högsta företrädare blundar för plakat med hakkors och anammar ett folks brinnande flagga i stället för kärlekens och försoningens eld som bringar fred långt mer än vare sig våld eller hat någonsin kan göra.
Skäms!