Det tröttsamma med den återkommande, negativa rapporteringen om bemanningsvårdpersonal är felaktigheten att de skulle vara upphovet till högre kostnader. De facto räddar dessa läkare, läkarassistenter och sjuksköterskor vården till en försumbar summa i förhållande till landstingens årliga kostnader.
Landstingen hade 266 000 egna anställda under 2011. 45 000 var deltidsanställda, 17 000 timanställda. En fjärdedel har alltså en annan sysselsättningsgrad än "fast jobb". Dessutom var av denna total 17 000 anställda helt lediga.
Nettokostnaden för vården uppgick till 230 miljarder kronor. Mot detta ställs inhyrning av vårdpersonal för 2 miljarder 2011. Vi pratar alltså om en kostnadsandel på mindre än 1 (!) procent. För att minska kostnader i en verksamhet eliminerar man ofta kostnadskällan.
Som bekant präglas landstingsvården av generellt ökande kostnader och ansträngningar att minska dessa. Men vi kan inte eliminera sjukvård eller patienter.
Frågan är då om kostnaden är ohemul och för vem. Studier och ansvarspersoner inom vården vittnar om att det är billigare att anlita bemanningspersonal än att beordra övertid.
För patienter kan vårdpersonal från bemanningsföretag vara enda möjligheten till vård. I synnerhet när vi rör oss i glesbygden. "Stafettläkarna" som de föraktfull kallas är lösningen på ett problem, inte orsaken till det.
I en kundundersökning från United Minds (2010) anger över hälften av företagen att om möjligheten till inhyrning skulle begränsas, så skulle de få högre personalkostnader, den egna personalen skulle få arbeta mera övertid och visstidsanställningarna öka.
För detta får vi en fungerande vård. Personal- och organisationsproblem får man nog söka på annat håll än hos läkare och bemanningsföretag.
Den senaste tiden har framkommit i media att landsting använder nästa lika mycket pengar till andra typer av administrativa konsulter i sin verksamhet. Av vårdbemanningsföretagen får landstingen konkreta vårdinsatser.
Så är det.