För den som följer den internationella politiken i allmänhet och FN i synnerhet är det ingen hemlighet att Ban Ki-Moon är omstridd. Norges vice FN-ambassadör skrev ett kritiskt brev om Bans ledarskap som offentliggjordes. Här hemma väckte Niklas Ekdals och den tidigare FN-revisionschefen Inga-Britt Ahlenius bok om Ban Ki-Moon stor uppmärksamhet i början av året.
Kritikerna har hävdat att FN-chefen visar undfallenhet inför diktaturer, att han är för tillmötesgående mot de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och att han inte skriver sina tal själv. Å andra sidan har Ban Ki-Moon startat FN-organet UN Women, tagit nya initiativ för världens kvinnor och flickor och drivit FN-principen skyldighet att skydda framåt.
Själv framhåller Ban gärna sitt och FN:s arbete med klimatfrågan, utvecklingsarbetet och insatserna vid humanitära katastrofer. Däremot borde Ban i FN-reformarbetet kunna ha stärkt kontakterna med den amerikanska administrationen efter Barack Obamas tillträde.
Det är bra att FN-chefens roll debatteras. Debatten måste föras öppet. Svenska FN-förbundet har mot bakgrund av kritiken mot Ban Ki-Moon skrivit till utrikesminister Carl Bildt och frågat hur regeringen ställer sig till ett omval av Ban och vilka krav Sverige ställer på FN:s högste chef.
Ytterst handlar frågan om ledarskapet
i FN om medlemsländernas engagemang och gemensamma ansvar för hela världsorganisationen. Den som är mån om samarbetet i FN måste kräva ett tydligt och engagerat ledarskap. En öppen debatt om FN-chefens roll skulle dessutom uppmuntra motkandidater till den nuvarande generalsekreteraren att ge sig tillkänna. Det finns för övrigt inget som säger att successionsordningen med idel män på generalsekreterarposten måste fortsätta.
FN:s generalsekreterare måste ha kunskap, visioner och ledaregenskaper. I år uppmärksammar vi 50-årsminnet av Dag Hammarskjölds bortgång. Hammarskjöld omnämns ofta som den perfekte FN-chefen: oberoende, orädd och på de utsatta människornas och små staternas sida.
När nu flera stormakter och EU har uttalat sitt stöd för Ban Ki-Moon är det ändå troligt att FN-chefen får fortsatt förtroende. För de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet framstår han som en lagom försiktig ledare och det normala genom FN-historien har varit att generalsekreteraren sitter i två mandatperioder.
Den påbörjade reformeringen av FN-organisationen och sekretariatet i New York måste fortsätta. Medlemsländerna måste uppmuntra självständigt agerande från FN-chefen samtidigt som man ger sitt politiska och ekonomiska stöd till ett FN som ska hantera allt större globala utmaningar.
Det gäller också efter årsskiftet och oavsett om FN:s generalsekreterare heter Ban Ki-Moon eller inte.