µ Svar till Torsten Nilsson,
NSD ledarsidan den 18 april.
Torsten Nilsson skriver i NSD:s utrikeskrönika att det är hög tid att politikerna kliver fram och berättar vad händer i svenskarnas område.
Sverige deltar tillsammans med 49 andra länder i International Security Assistance Force (ISAF) i Afghanistan. ISAF är en fredsfrämjande operation baserad på ett mandat från FN:s säkerhetsråd.
Målet för den militära insatsen är att de afghanska myndigheterna ska ha tagit över huvudansvaret för säkerheten
i landet under 2014. Det kommer däremot att krävas fortsatt internationell militär närvaro även efter 2014. Överföringen av de första regionerna kan komma att inledas redan nu
i sommar.
Den svenska styrkan har ansvar för säkerheten inom sitt ansvarsområde, så kallat PRT, i norra Afghanistan. I takt med att de svensk-afghanska styrkorna i större utsträckning söker upp och stör olika motståndsgrupper har också antalet konfrontationer och strider ökat i det svenska området.
Den svenska styrkan har ett nära samarbete med den afghanska armén. I dag genomför man huvuddelen av operationerna tillsammans med afghanerna. Sverige har även mentorer som bor och verkar tillsammans med de afghanska förbanden för att utbilda och träna soldater och officerare. På sikt ska förbanden kunna genomföra helt egna operationer.
Den afghanska armén växer i storlek vilket är en förutsättning för överlämning av säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna.
Den svenska insatsen omfattar även en civil del med bland andra utvecklingsrådgivare, politiska rådgivare, polisrådgivare samt en så kallad senior civil representant. Genom ökad politisk närvaron i norra Afghanistan ska samverkan med lokala myndigheter förbättras och samordningen mellan biståndsinsatser och övriga insatser öka. Samtidigt planeras för att överföra ansvaret för det svenska PRT:et från militär till svensk, civil ledning under nästa år. Afghanistan är sammantaget det största mottagarlandet av svenskt utvecklingsbistånd och humanitär hjälp.
Afghanistan har i dag en folkvald president och ett parlament med 25 procent kvinnor. Fem miljoner fler barn går i skolan
i dag än under talibanregimen. Bland dessa finns två miljoner flickor som tidigare i princip var förbjudna att gå i skolan. Ekonomin har tredubblats.
Samtidigt fortsätter konflikten att utgöra hinder för utveckling och tillväxt. Till exempel attackeras fortfarande skolor, i första hand flickskolor. En långsiktig lösning på konflikten kräver därför både säkerhet och utveckling. Alternativet skulle sannolikt vara ett Afghanistan som åter faller offer för en talibanregim med allt vad det innebär av förtryck och instabilitet i regionen.
Därför är det angeläget att Sverige fortsätter sitt långsiktiga engagemang för säkerhet och utveckling i Afghanistan.
Jag vill avslutningsvis passa på att uttrycka min beundran och stolthet över de svenska män och kvinnor som djupt osjälviskt tar stora risker för hjälpa utsatta medmänniskor i såväl civila som militära insatser vare sig det är i Afghanistan, Kosovo, Libyen eller på andra platser.