Lennart Nilsson påstår i sitt inlägg att jag säger emot mig själv, när jag väljer att både försvara rätten att teckna kollektivavtal och samtidigt tar upp missbruk som kan äventyra avtalsrätten på sikt. Det missbruk jag valt att kommentera är just Byggnads metoder under Vaxholmskonflikten. Vad som egentligen hände under konflikten redogör också journalisten Maciej Zaremba mycket tydligt för i Dagens Nyheter den 11 november.
Arbetarna i Laval tjänade närmare 14 000 kronor i månaden och hade en rad tillägg. Men när Byggnads tryckte på erbjöd sig Laval att betala 109 kronor i timmen, nio kronor mer än Byggnads lägsta nivå för arbetstagare utan svenskt yrkesbevis. Men Byggnads insisterade alltså på 145 kronor, mer än vad majoriteten av svenska byggjobbare tjänar (detta står till och med i förhandlingsprotokollet mellan Byggettan och Laval den 15 september 2004).
Syftet är uppenbart. Laval hade ingen möjlighet att betala så mycket. Blockaden var ett faktum och konkursen likaså, och de lettiska byggnadsarbetarna blev arbetslösa.
Därför, Lennart Nilsson, tror jag att det är viktigt för kollektivavtalsrättens bevarande att rätta till övertramp från alla sidor, även när det är Byggnads som är skyldigt.