µ Svar till Sten Tolgfors, NSD Debatt den 5 oktober.
Försvarsminister Sten Tolgfors har nyligen skrivit om bygget av "det nya och starkare svenska försvaret". Ja, det får vi alla hoppas på, då vi ju i dag har den minsta försvarsmakten i Norden. Det är det påtagliga resultatet av dryga tio års omställning från invasionsförsvar till det så kallade insatsförsvaret.
"År 2014 ska insatsorganisationen vara på plats", skriver Tolgfors. Den formuleringen bör granskas. I själva verket kommer organisationen nog inte kunna vara bemannad och övad förrän 2018-2019. En av förutsättningarna är att arbetsrättsliga och andra förhållanden för en betydande del av personalen har lösts, nämligen för kontraktsanställda gruppchefer, soldater och sjömän. Systemet med tidvis tjänstgörande soldater (kontraktsanställda) måste få ett lagstöd. Det är ännu inte fallet och de kontraktsanställda
ska utgöra så mycket som 35 procent
av förbandens personalstyrka.
Det anställda försvaret ska bestå av 25 000 personer (armén 15 000, marinen 5 000 och flygvapnet 5 000). Därutöver tillkommer de nationella skyddsstyrkorna, hemvärnet, om 22 000 personer. Hemvärnet kommer otvetydigt under fortsatt ganska många år utgöra kärnan i vår insatsförmåga i det nya försvaret för insatser i Sverige.
Tolgfors undviker helt att redogöra för våra möjligheter att leva upp till Sveriges nya säkerhetspolitiska inriktning i solidaritetsförklaringen, den som säger att vi vid ett angrepp på "ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land" (läs Norge och Island) såväl ska kunna "ge som ta emot militärt stöd". Finns verkligen resurserna för Sverige att ge något? Många bedömare har starkt ifrågasatt detta och pekat på många brister i Insatsorganisation 2014.
I "det nya starkare svenska försvaret" ingår i armén åtta manöverbataljoner som ska kunna verka i minst fem olika riktningar i Sverige. Men för att nå verklig effekt måste dessa samordnas inom en brigadram. Det har vi inte övat sedan i mitten av 1990-talet. De första stapplande stegen har just nu tagits. Vid en militär kris i norra Skandinavien skulle en markinsats kunna bestå av en brigadledning med 3-4 manöverbataljoner förstärkta med artilleri, luftvärn, fältarbetsresurser och logistik. Flyg- och marinstridskrafter därtill. Totalt cirka 7 000-8 000 soldater.
Tolgfors skriver vidare att "gårdagens värnpliktsbaserade invasionsförsvar tog upp till tre år att mobilisera". Det är historielöst. År 1991 genomfördes övningen Nor-danvind i dåvarande milo ÖN med över 25 000 anställda och "mobiliserade" soldater. Men även i den kommande organisationen krävs mobilisering och utbildning av de kontraktsanställda soldaterna.
Under de senast tio åren har knappast ens en hel "manöverbataljon" kunnat samövas. Visst fanns det brister i värnplikts- och invasionsförsvaret, men allt var inte sämre förr. Militär närvaro och insatsförmåga fanns över hela landet på ett sätt som vi inte ens 2018-2019 kommer i närheten av.
Den avvecklade nationella försvarsförmågan ska nu uppenbarligen börja återupprättas och det är på tiden med tanke på utvecklingen i vårt närområde. Men med nuvarande personalförsörjning och resurser lär mycket saknas även 2014.