När en skogsägare vill avverka där finns enligt miljövännerna ingen annan plats i hela Sverige som är mera skyddsvärd än just Änokskogen. Så brukar det alltid heta när det uppstår strider om skogsavverkning.
Alla, och inte minst skogsägarna, är måna om att bevara en biologisk mångfald. I dag är 43 procent av den norrbottniska skogsmarken, som den definieras internationellt och i den svenska skogsvårdslagen, undantagen från skogsbruk. De undantagna arealerna finns utspridda över hela länet med tyngdpunkten inom den fjällnära skogen. Död ved finns överallt. Varje rationellt tänkande människa inser att det borde räcka för en biologisk mångfald.
Att generella miljöhänsyn är nästan den viktigaste faktorn vid avverkning gör inte saken sämre. De svenska skogsägarna avstår från miljardintäkter på grund av frivilliga miljöhänsyn.
Självfallet kommer en avverkning i Änokskogen att beröra sällsynta arter. Men arterna slås inte ut. Svampsporer och frön överlever i marken i princip hur länge som helst och när betingelserna blir de rätta så bildar de fruktkroppar och blommande växter igen. Sporerna och fröna finns överallt. Jag har själv, efter några få år, fått en sällsynt ticka i en spång som jag gjorde över ett avvattningsdike runt tomtgränsen, en mark där det grävts och bökats i årtionden.
Den miljörörelse som vill slå ut det svenska skogsbruket genom samarbete med extrema tyska miljörörelser, senaste hotet kom i NSD:s reportage, har ännu inte kunnat bevisa att skogsbruket slagit ut en enda hotad art.
I själva verket uppkommer miljöstrider ofta när enskilda personer vill skydda privata intressen. Så var det på Storön inom Arjeplogs allmänning och så var det i Valvträsk. Så verkar det vara också i Änokskogen av reportaget att döma.
En av länsstyrelsens tjänstemän (biolog) säger i NSD att den fjällnära skogen är vårt Amazonas. Det talar för sig själv.
Ett problem, som ingen vågar prata om, är att delar av länsstyrelsens naturvårdstjänstemän ibland fungerar som den extrema miljörörelsens förlängda arm. Hälften av de tjänstemän som arbetar med skogsfrågor betackade sig för information från skogsnäringen för något år sedan. En del av mejlen från länsstyrelsens tjänstemän hade formuleringar som inte anstår tjänstemän på en myndighet.
Det måste vi också våga ta upp i debatten om den norrbottniska skogen. Eller sitter den gamla vördnaden för statens ämbetsmän så djupt rotad ännu?