"När jag nådde Grekland hade jag inga pengar så jag sov på järnvägsspåren och i skogen. Polisen hittade mig och satte mig i fängelse flera gånger. I fängelset fick jag lite mat en gång om dagen. Och poliserna var väldigt våldsamma i Grekland. Jag hade inga pengar för att ta mig till Italien så jag åkte från Grekland till Makedonien. Där tog de mig och satte mig i fängelse i femtioen dagar tillsammans med fångar som hade begått hemska brott.
Jag var femton år gammal och de tog mina fingeravtryck med tvång och tvingade mig att lämna landet. När jag kom fram till Ungern tog den ungerska gränspolisen mig. De tog mina fingeravtryck och satte mig i ett litet fängelseliknande rum tillsammans med tre albaner. Dessa misshandlade mig väldigt allvarligt och stal alla mina pengar och min mobiltelefon. Jag ropade på polisen men de brydde sig inte.
Efter fyra dagar i Ungern flydde jag vidare till Österrike för att söka asyl, men de ville skicka tillbaka mig till Grekland. Efter det passerade jag många länder. När jag kom fram till Italien sov jag på en järnvägsstation vid namn Roma Ostiense. Vi hade ingen mat och ingenstans att sova. I Frankrike sov jag under en bro."
Hur mår denna pojke när han slutligen ska börja ett normalt liv med boende, skola och inpassning i ett nytt samhälle? Vem förstår vad han varit med om? Vem orkar lyssna? Varför flydde han en gång? Vad hade han sett och upplevt då och vad hade hans familj gått igenom?
Även vuxna från världens olika krigs- och konfliktzoner som flyr och söker asyl i vårt land kan vara svårt skadade inuti, men kanske se normala ut utanpå. Upp till en fjärdedel av de som flyr hit beräknas kunna ha posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, i olika omfattning. Det gör cirka
7 000 personer per år. PTSD kan göra det oöverstigligt svårt att snabbt lära sig svenska, vara balanserad och konstruktiv, orka leta ett jobb, få vänner och finna mening i livet igen.
I runt hundra länder är tortyr och omänsklig behandling inte ovanligt, enligt Amnesty. Trots att 200 skrivit på FN:s anti-tortyrkonvention pågår det även med myndigheters goda minne!
För många svenskar är det en helt okänd verklighet som många asylsökande bär med sig. En del av dem söker sig till Röda Korsets mottagningar för diagnos och lindring. Men tyvärr är platserna alldeles för få i relation till vårdbehovet.
I vårt land behövs mer kunskap i mottagnings- och vårdapparaten för att förstå att symptom som bristande koncentration, sömnsvårigheter, flashbacks, minnesstörningar med mera kan höra ihop med exceptionellt svåra upplevelser som man inte orkar berätta om, och hur man tidigt identifierar tortyrskadade och traumatiserade. Samt att det ändå går att hjälpa många av dessa trasiga medmänniskor till ett helare liv. På sikt måste de få chans att bli en resurs för vårt samhälle och inte leva i ett tyst, kanske livslångt lidande.
I vår svenska sommartid - gå ut min själ och gläd dig vid naturen och livet. Men ägna även en tanke till alla de tortyrskadade systrar och bröder som inte orkar ta in ljuvligheten...