Debattinlägget i NSD måndag den 13 mars 2017 handlade om ett förslag om nationellt skogsprogram från gruppen undertecknat av norrbottens landshövding, regionchefen för Skogsstyrelsen, skogsskötselchef på Sveaskog, senior advisor på Lindbäcks, VD Norra Skogsägarna, VD Swedish Lappland Visitors Board, distriktschef Skogsstyrelsen och RO-chefen på SCA Skog. Det är gediget erfarna personer med förmåga att ”ta beslut”. I artikeln föreslår gruppen, i fyra punkter regionala partnerskap inom det nationella skogsprogrammet. Men mycket av det som framhålls i dessa punkter kommer inte att kunna förverkligas p.g.a. att en viktig punkt rörande skogsproduktionen inte finns med.
Vad jag syftar till är de enorma ÄLGBETESSKADORNA på tallungskog där tusentals hektar ungskog nedbetats och försatt skogsproduktionen i en enorm kommande produktionssvacka som fullt ut kommer att visa sej om 20 – 40 år.
Det miserabla i saken är dock att älgbetningen får fortgå utan att krafttag tas för att förändra situationen till det bättre. Geografiskt sett tolkas, bl a med stöd av ÄBIN-resultat att övre delarna av Överkalix kommun är ett av de hårdast drabbade områdena och då procentuellt sett arealmässigt SCA:s och Sveaskogs marker. Men även enskilda privata skogsägare är hårt drabbade i relation till ägd areal.
Och vad är då problemet med att komma tillrätta med dessa fortgående älgskador? Frågan är enkel och bör kunna på ett konkret sätt besvaras av samtliga ovan angivna företrädare för respektive ansvarsområde. Syftet med älgförvaltningen kan ej vara att stammen skall ligga på så hög nivå att det är till ekonomiskt men för den enskilde och dessutom att ett oräkneligt antal älgar dukar under vinterhalvåret på grund av foderbrist. Från min sida finns ingen anledning att ytterligare utveckla frågan eftersom den med alla dess kända faktorer redan har en grund för beslut för berörda viltvårdsansvariga tillika ansvariga för skogsproduktionen.