På en del orter får barnen inte ens modersmålsundervisning, trots lagstadgad rätt till det. Skälet är att det saknas lärare. Riksdagen fattade nyligen beslutet att kräva behörighet även för lärare i modersmål. Detta riskerar att förvärra situationen ytterligare eftersom det redan råder stor brist på lärare i vissa nationella minoritetsspråk. För att barn ska vara berättigade till modersmålsundervisning krävs grundläggande kunskaper i minoritetsspråket. Minoritetsbarnens utbildningssituation har således förvärrats de senaste tio åren, trots att Sveriges ratificering av Europarådets minoritetskonventioner var ett löfte om motsatsen.
Genom minoritetsreformen har det rättsliga skyddet förbättrats och insatser görs för att rädda minoritetsspråken. Ett av de allra viktigaste verktygen för att revitalisera minoritetsspråken, nämligen grundskolan, togs dock aldrig med i reformen. Detta är förvånande eftersom Europarådets kritik varit långtgående just på utbildningsområdet. Enligt Europarådet behöver Sverige utforma utbildningsmodeller som stärker barnens kunskaper i det egna modersmålet. Det handlar bland annat om att öka tillgången på undervisning i och på minoritetsspråken. Eftersom en del i dagens föräldrageneration dessutom kan ha förlorat sitt minoritetsspråk, blir skolans roll än viktigare för minoritetsspråkens bevarande.
Det finns lösningar och undervisningsmodeller som vi i Sverige kan lära oss av. Om man jämför med Norge och Finland, där språksituationen för nationella minoriteter och urfolket samerna är likartad, har dessa länder utbildningssystem som ger eleverna möjlighet att utveckla både majoritetsspråket och det egna minoritetsspråket. I Sverige får högst 50 procent av undervisningen ske på annat språk än svenska. Bestämmelsen gör det svårt att tillämpa språkbadsmodeller. Den svenska grundskolans utformning ger nationella minoritetsbarn små möjligheter att utveckla funktionell tvåspråkighet. Barnen utvecklar inte alltid ett åldersadekvat modersmål och de kan ha svårt att läsa och skriva på minoritetsspråket. Barnens möjligheter att själva föra språket vidare till nästa generation kan därmed bli begränsade.
När samiska barn går ut grundskolan i Sverige och Norge har de fått fullständigt olika förutsättningar för att tala och skriva sitt språk. Det är på högstadiet som den verkliga skillnaden börjar. I Norge läser eleverna 445 timmar samiska per år men i Sverige bara 135 timmar. Sverige bör välja samma strategi för att styrka de hotade språkens ställning.
Mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden ställer vi därför följande frågor till regeringen: När ska Sverige välja utbildningsmodeller som ger minoritetsbarnen reella möjligheter att bli funktionellt tvåspråkiga? När ska rege-ringen införa en lärarutbildning i de nationella minoritetsspråken? Varför anställer inte kommunerna modersmålslärare för barnen, där sådana fortfarande finns att tillgå? Varför är det skralt med läromedel på våra språk? Barn som tillhör nationella minoriteter och urfolket samerna har rätt till sitt språk. Utmaningarna är många, men lösningar finns och det vill vi sätta fokus på i samband med Almedalsveckan.