Utan rehabilitering - kaos för många
I dag uppbär mer än en halv miljon svenskar sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare förtidspension). Andelen som är yngre än 40 år ökar. Ryggbesvär är en av de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning.
Rehabilitering utifrån ett helhetsperspektiv har visat sig ge ett positiv resultat vad gäller återgång till arbete. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiden är knapp, för inte är väl tanken att människor ska behöva byta arbete eller söka nytt arbete, kanske på annan ort, utan att först ha fått kvalitetssäkrad rehabilitering?
Under de senaste åren har det skett en kraftig nedrustning av rehabiliteringsarbetet. Ingen anser sig äga problemet, alla skyller på alla. Få yrkesverksamma får i dag adekvat rehabilitering.
Medicinsk forskning har visat att en sammansatt rehabilitering utifrån ett helhetsperspektiv där bland andra läkare, psykolog, sjukgymnast och arbetsterapeut ingår (multimodal rehabilitering) ger mycket positiva resultat vad gäller arbetsåtergång.
En stor studie (HUR-projektet) vid Karolinska institutet har under sju år jämfört personer som genomgått sådan rehabilitering för sina ryggbesvär med en kontrollgrupp som inte fått liknande rehabilitering. Uppföljningen visar att samhället kan tjäna cirka 900 000 kronor per person på en adekvat multimodal rehabilitering och då är inte det egna personliga lidandet värderat i pengar.
Om en professionell idrottsman/kvinna drabbas av någon skada, sätter man in rehabilitering direkt efter att skada skett, personen får individuellt rehabiliteringsprogram
i syfte att kunna återgå till sitt idrottande.
Tittar man på hur en professionell yrkesman blir behandlad när en skada sker är verkligheten en helt annan. Nästan ingen får professionell rehabilitering. Rehabiliteringsarbetet är ostrukturerat.
Det finns inga tydliga riktlinjer för hur rehabiliteringsarbetet ska genomföras och betalningsansvaret fördelas.
Varje person som fastnar i långtidssjukskrivning kostar samhället miljonbelopp, högre ju yngre personen är. Sammantaget handlar detta om en onödig samhällskostnad i miljardklassen. Lägg därtill individens utanförskap och lidande.
Försäkringskassan har under 2000-talet inte prioriterat rehabilitering av människor åter tillbaka till arbete, utan ansett att rehabiliteringsansvaret (betalningsansvaret) funnits på annat håll, var är oklart.
Fokus har legat på att utreda rehabiliteringspotentialen hos de långtidssjukskrivna
i stället för att verkligen erbjuda rehabilitering. Det är som om tandläkaren vid en undersökning hittar flera hål, men sedan inte lagar dem.
Hälso- och sjukvården har rustat ned sina rehabiliteringskliniker och en del privata aktörer som bedrivit professionell rehabilitering har tvingats lägga ner verksamheten på grund av uteblivna uppdrag.
Det förslag till rehabiliteringsgaranti som nu ska läggas fram måste ta lärdom av tidigare misstag och grunda sig på en evidensbaserad rehabilitering i syfte att hjälpa människor åter i arbete.
Den möjlighet som nu finns att nedbringa utanförskapet, att minska det mänskliga lidandet och sist, men inte minst, frigöra stora ekonomiska resurser till annat får inte gå förlorad.