Huvudskälen för att låta bankerna ta över verksamheten är enligt centerpartiet långa handläggningstider och telefonköer. Det känns som utspelet skrevs ihop för några år sedan och nu har hittats bortglömt i någon byrålåda. Mycket har nämligen hänt med CSN de senaste åren. Servicen har förbättrats avsevärt. De senaste två åren har 86 procent av studenterna varit nöjda och väntetiden i telefon har varit i genomsnitt under tre minuter. För egen del har jag inte en enda gång under den tiden vid kontakt med någon privat bank stött på en så kort telefonkö.
Paradoxalt nog visar centerpartiets kritik mot CSN också en av fördelarna med att verksamheten är statlig. Det faktum att den kan granskas och genomlysas av medier och allmänhet. Allt gott i detta och diskussionen är därför välkommen.
Vidare finns det andra stora brister i centerpartiets förslag. Nämligen att det viktigaste för en privat bank är att maximera sin vinst. Det innebär att om man har rika föräldrar och studerar till civilingenjör eller läkare så kan man få ganska bra villkor och låg ränta. Om man däremot läser enstaka kurser, är lite äldre, har barn eller läser en utbildning som inte leder till ett välbetalt jobb blir det tuffare. Studielånet tar idag hänsyn till individens återbetalningsförmåga genom ett omfattande trygghetssystem.
För detta krävs ingen förhandling utan den enskilde har rätt att i vissa fall få sin återbetalning nedsatt eller till och med hela skulden avskriven. Dessutom skyddas den enskilde av ett rättssystem - om hon eller han anser sig felbehandlad finns möjligheten att överklaga till allmän domstol. Rätten att få sina lån nedsatta eller avskrivna förutsätter myndighetsutövning. En allmän princip för myndighetsutövning är att den inte ska utföras av privata aktörer.
Centerpartiet hänvisar i sitt förslag till vårt grannland Finland där lånen administreras av privata banker och centerpartiet menar att det fungerar bra. Finlands system är dock inte jämförbart med Sverige. I Sverige tar 80 till 90 procent av studenterna studielån. Motsvarande siffra i Finland är 27 procent, resten får lita till annan finansiering. Att Finland ses som ett föredöme är slående för högern syn på utbildning. Det vill säga att utbildning är en vara som vilken som helst som man kan köpa om man har råd. För den som inte har rika föräldrar eller på annat sätt kan få sin utbildning betald blir universitetet bara en ouppnåelig dröm, en försvunnen möjlighet som hade varit möjlig om man bara fötts i en annan familj.
Således skulle förslaget stärka den redan bekymrande sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor och Sveriges möjlighet att konkurrera som kunskapsnation drastiskt försämras. Låt oss hoppas att förslaget snarast skickas till papperskorgen där det hör hemma.