Utvecklingen följer inte i nationalekonomernas spår
µ Svar till Ylva Sarri, NSD Debatt den 23 maj.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men Ylva, var är diskussionen om hur skatter, offentliga investeringar och förmögenheter, konsumtion och trafikplanering ska användas för att rädda den jord som vi ofta säger att vi bara lånat från kommande generationer?
Livets utveckling går inte kontrollerat efter nationalekonomiska mallar och mo-deller. Ibland sker förändringar i språng, som nu då polarisarna smälter undan snabbare än vi trodde. Och då kan vi ju inte prata om politik som något annat än klimatpolitik.
Det finns ingen politik alls om vi inte löser den frågan.
Bland andra Naturskyddsföreningen ställer krav på en minskning av växthusgaser med minst 40 procent inom EU till år 2020 och att stödet till klimatarbetet i utvecklingsländerna kraftfullt satsas mer på.
Det finns ingen anledning att lägga kraven på minskning av utsläppen under 40 procent, sådant är mest bara byggt på otillräckliga kompromisser.
Faktum är att det finns beräkningar på att till en kostnad av 190 miljarder dollar kan vi globalt minska utsläppen med 80 procent jämfört med nivån 1990. Det är kostnader som skulle delas av alla länder. Samtidigt betalar vi globalt 1 100 miljarder dollar för att rädda ekonomierna, och kostnaderna för världens samlade militärutgifter är 1 230 miljarder dollar.
Det här är frågor som bör tas upp vid klimatmötet och förvaltas vidare då Sverige blir ordförandeland i EU.
Trots att det finns en uttalad enighet om klimathotet som den allvarligaste frågan att komma tillrätta med, så är vi bevisligen inte beredda att göra det arbetet. Vi ställer andra frågor före.
Så att ställa krav på en minskning med 30 procent kan ju inte betraktas som en framgång.