Vi har båda bott och arbetat i Indien och själva upplevt hur flickor och kvinnor behandlas. Ett av de starkaste och tydligaste bevisen är att det finns väsentligt färre flickor än pojkar i landet. Flickfostren aborteras eller får helt enkelt sämre omvårdnad i livets första skede.
Vi vet också att detta inte specifikt är ett problem för Indien. I de flesta av världens länder diskrimineras flickor och kvinnor. Den svenska studien Cause of Death: Woman, som Karin arbetat med i 1,5 år, visade att en av tre kvinnor världen över utsätts för fysiskt, sexuellt eller annan typ av våld under sin livstid.
Några exempel: I Kongo hotas matproduktionen av att kvinnor inte vågar gå ut på fälten på grund av risken att bli våldtagna eller kidnappade av soldater. Den kvinnliga medlemmen i bostadskooperativet i Nicaragua som vet att hennes man ogillar att hon yttrar sig, håller oftast tyst för att undvika att få stryk.
Våldet visar på en värld där flickor, döttrar, mammor och kvinnor värderas lägre än män. Nu är det hög tid att lyfta diskussionen för hur vi i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, kan bidra till att stärka kvinnors rättigheter.
70 procent av världens fattiga är kvinnor. Med den insikten känns det som en självklarhet att det svenska biståndet borde arbeta mot diskriminering, med kvinnor som främsta målgrupp. Men är det så i dag? Nej.
Ingen vet nämligen hur mycket av Sveriges biståndspengar som når kvinnorna. Trots att landets folkvalda bestämt att jämställdhet ska vara en central del av vårt svenska bistånd, finns inget system för att kontrollera hur mycket av pengarna som går till kvinnor.
I dag går mer än hälften av Kooperation Utan Gränsers biståndsmedel i Latinamerika till kvinnor och vi har nyligen beslutat att göra samma sak i alla de 25 länder där vi är verksamma. Vi kan redan se att denna åtgärd leder till en rad positiva effekter.
Vi möter familjer där beslut om ekonomi och framtid tas gemensamt, vilket gör att familjen lägger mer pengar på mat, sjukvård och utbildning. I familjer där man och hustru värderas lika tar grannarna efter deras exempel. Vi ser också att antalet kvinnor i beslutsfattande positioner har ökat i de organisationer som vi arbetar med. Det sänder tydliga signaler till det omgivande samhället.
Vi, liksom alla andra som engagerar sig världen över, hoppas att rättvisa nu skipas i Indien.
Men oavsett utgången i rättegången är det en påminnelse om kvinnors ställning och det ansvar som vi alla har för att stärka kvinnors rättigheter.
Sverige kan inte ändra en hel värld. Men vi kan göra vårt yttersta för att kvinnor inte ska diskrimineras och vi kan börja räkna pengar, så att våra skattepengar används på rätt sätt.