Vänsterpartiet bakåtsträvare
µ Svar till Bertil Bartholdson, NSD Debatt den 23 maj.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter debatt i riksdagen gavs klartecken för Lissabonfördraget med siffrorna 243-13 vilket talar för sig självt. Vänsterpartiet förespråkar att vi ska lämna EU och vill därmed inte ta till sig innebörden och vikten av Lissabonfördraget. Ett viktigt fördrag som befäster mänskliga fri- och rättigheter rent rättsligt, men inte minst ökar öppenheten inom EU så att insynen för vanliga medborgare ökar och förhindrar en utveckling av det som kan betecknas som fästning Europa.
Genom Lissabonfördraget får vi även för första gången möjlighet att faktiskt lämna EU, har Vänsterpartiet missat även det? Med Lissabonfördraget får EU möjlighet att vara en enad röst i Europa och världen, vilket inte är att underskatta inte minst vad gäller utrikespolitiken. Lissabonfördraget stärker medborgarnas rättigheter och det omfattar även våra fackliga rättigheter, men det inser och anser inte Vänsterpartiet. Vänsterpartiet inbillar sig att man kan färdas baklänges in i framtiden. Hur denna baklängestaktik någonsin kan stärka människors rättigheter på vare sig det ena eller andra sättet framgår dock inte av dess politik. Men det kanske den inte behöver göra, så länge partiet får vara antagonist inom eller utom EU, vilket leder tanken till politisk vattenvälling mer än någonting annat.
Sant är att många av de frågor och problem vi ställs inför är av gränsöverskridande natur, det kan gälla exempelvis gränsöverskridande brottslighet eller miljö- och klimatfrågor. Bartholdson och Vänsterpartiet vare sig tror på EU eller förespråkar samarbete och vill därför att vi lämnar EU om än de själva deltar i valet, aningen paradoxalt kan tyckas, för vad har de tänkt sig kunna uträtta eller bidra med i EU? Vänsterpartiet förstår inte innebörden av Sveriges medlemskap i EU och missar därmed även vikten av gränsöverskridande samarbete. Det är synnerligen diffust vad Vänsterpartiet egentligen vill då det envist väljer att leva kvar i det förflutna och därmed inte vill bejaka och möta framtiden.
Folkpartiet säger inte nej, eller nja till Europa. Vi säger ja i det vi med framtidstro tar sikte mot framtiden. En avgrundsdjup skillnad mot Vänsterpartiet som försöker backa in i framtiden och hur smart är det?