Vård måste få kosta
µ Svar till Kenneth Backgård, NSD Debatt den 4 oktober.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i debatten kring landstingets svåra ekonomiska situation, att ge skulden till kärnverksamheterna och dess oförmåga att hålla budgeterad nivå.
Nu är det så, att ger man husmor matpengar för en trebarnsfamilj, kan man väl inte anklaga henne för att slösa med hushållskassan då det visar sig att familjen i själva verket har åtta barn, av vilka två är gluten-allergiker.
Vad jag vill ha sagt är att; vem kan hålla en "glädje-budget"?
Vem ska då ta det beslut, som säger vilken vård var och en av våra patienter ska få?
"Kärnverksamheterna" är de som ute
i verkligheten möter patienterna, där vi alla gör vad vi kan för att diagnos, behandling och vård ska vara anpassade och tjäna alla behövande.
Vård med kvalitet och substans i måste få kosta.
Gör slut på stafettdoktorers möjlighet att sälja sig till högst bjudande. Den åtgärden gör att det blir kännbart en tid med färre doktorer, men sedan måste även dessa ha ett arbete.
Fatta ett beslut om att patienter som ska läggas in måste hålla sig med sina egna föreskrivna läkemedel. Dra in på reseersättningar som betalas ut för resor till sjukhuset, med undantag för vissa grupper, behovsprövning kan göras.
Inte vill vi väl att någon mer patient ska råka ut för samma "vård" som den
87-åriga Elsa Andersson vi kunde läsa om i Expressen i veckan. Hon kom hem från sjukhuset med sår och blåmärken över hela kroppen, troligtvis på grund av en stressad och slutkörd personal.
Det är trots allt så, att när vi har fått nog över att vår lojalitet gentemot patienterna har utnyttjats och rov-utnyttjats in absurdum, då kan vi säga upp oss och ta oss ett annat arbete. Antingen som sjuksköterska i Norge eller vilket annat arbete som helst.
Men vad kan patienten göra?