Men jag har själv sett hur patienter i relativt hög ålder tenderar att behandlas utifrån åsikten "han/hon är ju faktiskt ganska gammal". Insatserna minskar både i antal och kvalitet. Samtidigt finns det undantag där mycket gamla patienter både genomgår proteskirurgi i knän och höfter med gott resultat.
Men nu har myndighets-Sverige tagit ett steg ut i de riktiga träskmarkerna. Man har i klartext angett sin syn på hur äldre människor, och i det här fallet inte alltför gamla män, ska behandlas i det fall de har obotlig prostatacancer.
Man anser kort och gott att det inte finns nåt att tjäna på insatser efter fylld pensionsålder. Samhällsekonomin blir lidande. Tand- och läkemedelsverket vill inte att cancerläkemedlet Zytiga ska subventioneras eftersom det inte ger tillräckligt hög livskvalité och överlevnad.
Man kan fråga sig vem som kan bedöma den. TLV:s motiv är bland annat att patienterna ofta är äldre, genomsnittsåldern är 69 år, och inte kan börja arbeta efteråt.
Så här skriver man; "För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader".
Av den anledningen vill man inte subventionera. Man är uppenbarligen att betrakta som en sopa. En skrämmande utveckling som kan få oanade konsekvenser för många andra grupper, som nu skall bedömas utifrån en samhällsekonomisk beräkning.
Jag skräms över den människosyn som nu visar sig och man kan fråga sig hur kostsamma insatser för svårt sjuka barn, människor med allvarliga funktionshinder kommer att beräknas i en framtid om det här är en av samhället acceptabel värderingsgrund.
För mig är den fullständigt oacceptabel och för tankarna till 1940-talets mörka tid i Europa. Etiska moraliska värderingar måste finnas till grund för hälso- och sjukvårdens utövande på alla plan.
I Norrbottens läns landsting har vi nyss tillsatt ett etiskt råd, och det tycks tyvärr behövas. Hur är det med den moraliska kompassen hos våra myndighetsutövare inom Tandvårds- och läkemedelsverket, med tanke på citatet ovan, och är det här en syn som även kan dölja sig i vår egen organisation någonstans? Jag hoppas verkligen inte det.
Nu har PRO dessbättre anmält detta till diskrimineringsombudsmannen, men det räcker sannolikt inte. Inom Sjukvårdspartiet anser vi att de här frågorna måste upp i den offentliga debatten, eftersom vi upplever en smygande utveckling just i den rikting som nu Tandvårds- och läkemedelsverket förespråkar.