Vårdskandalen
Foto: JESSICA GOW / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bristerna i demensomsorgen är många och av många slag och finns över hela landet. Det är inte brist på pengar som är orsaken till det. Det är brist på kunskap och kreativitet hos dem som har makten över pengarna som ger brister i demensomsorgen och slöseri med pengar.
Det finns inga människor med särskilda behov. Våra grundläggande behov är samma för såväl friska som för sjuka människor. Förutom mat och kläder har kroppen behov av närhet och gemenskap, glädje och aktiviteter. Det upphör inte för att man blir gammal och sjuk. Det finns med hela livet. Men däremot behöver sjuka människor särskilda resurser för att kunna få de vanliga behoven tillfredsställda.
Det i sin tur innebär att ska alla människor få sina basbehov tillfredsställda måste resurserna vara olika för olika slag av sjukdomar.
Att drabbas av demens är att få en sjukdom som drabbar hjärnan och en process är igång som gör att:
4 Den sjuke börjar förlora sina förmågor
4 Som påverkar dennes beteende
4 Som ställer krav på att människor i deras omgivning bemöter dem på rätt sätt
Att bemöta dem på rätt sätt handlar om att möta dem där de befinner sig och parera deras tillkortakommande på ett sätt som gör att de inte behöver uppleva sina brister.
Demensomsorgen borde lyftas upp som ett eget kompetensområde med stor utvecklingspotential, därför att det är stor skillnad på livet i ett äldreboende med "friska" människor och livet i äldreboende för demenssjuka.
Då måste också resurserna för att klara av dessa vanliga dagliga arbetsrutiner vara olika för dessa två grupper. Och då handlar det inte bara om antal personer utan också om den kompetens som behövs för att förstå och leva in i människor med förändrade verklighetsuppfattningar som är förutsättningen för att kunna bemöta dem på rätt sätt.
Ta till exempel morgonbestyr med att stiga upp, klä sig, tvätta, tandborsta, kamma håret. I boenden med "friska "människor finns det alltifrån de som klarar av det själv till de som behöver hjälp med mycket.
Så kan det även vara i demensboenden, men där tillkommer att deras verklighetsuppfattning medverkar till att dessa enkla arbetsmoment kan bli mycket komplicerade.
4 Knäppa knappar och sätta handduken på kroken kan ta mycket tid därför att sambandet mellan knapp och knapphål och krok och handduk inte är självklar.
4 När man gått långt i sin demenssjukdom så kan man inte längre förstå varför det gör ont. Man känner smärtan men förstår inte varför det känns som det känns och det man inte förstår kan man inte heller berätta. I stället signalerar man på olika sätt, som att bli apatisk, hyperaktiv eller visa på annat förändrat beteende.
Därför är det viktigt att det finns personal som kan uppfatta signalerna rätt. Det gäller inte bara personal i boendet, det gäller också att läkare uppfattar signalerna rätt.
Det är kunskap på den här nivån som politiker och tjänstemän måste ha när de gör sina budgetar. Det är också i den här konkreta verkligheten som de ska ha uppföljning och göra utvärdering om de ska kunna styra verksamheter.
Men så fungerar det inte i dag. I dag är allting koncentrerat till budgeten. Målet är att hålla budgeten och utvärdering är att se om de har hållit budgeten.
Men vad de har åstadkommit med hjälp av dessa pengar har de ingen större koll på. Och de tar inte heller emot kunskap när den ges. Budgeten den ligger fast. Den rubbas inte av några verklighetsbeskrivningar.
Hur länge ska vi tillåta att det här får fortsätta?