Varför blir Sverige bättre av att färre vuxna får utbildning?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men lögnen väger lätt jämfört med de förlorade möjligheter som tiotusentals vuxna nu tvingas leva med. Chansen att komma igen blir mycket begränsad. Den signalen är farlig. Om människor tror att det är kört, vad lönar det sig då att göra en ansträngning?
Det borgerliga synsättet att alla bara ska få en chans är svårt att förstå. Det finns ju skäl till att många inte fungerar i ungdomsskolan. Problem hemma, mobbning, låg självkänsla, svåra upplevelser i krig är några orsaker.
På arbetsplatser, bland arbetslösa eller långtidssjukskrivna finns hundratusentals som behöver komplettera sin utbildning; för sin egen skull, för företagets skull och för Sveriges möjlighet att klara en hårdare konkurrens.
Varför är regeringen blind för detta? Samma regering som tillsatte en tung globaliseringsgrupp 2006 ser uppenbarligen inte kompetensgivande vuxenutbildning som en väg att lösa problemet.
Det är obegripligt att samma minister under loppet av några veckor kunde berätta vitt och brett om konkurrensen svenska arbetstillfällen är utsatt för och samtidigt skära bort det enda kända motmedlet, att öka de anställdas kompetens.
Den borgerliga regeringens nedskärningar och den förra socialdemokratiska regeringens avskaffande av kunskapslyftet kommer att bli dyra besparingar. Inget är värre än öppen och därmed passiv arbetslöshet eller anställda som inte klarar höjda kompetenskrav. Båda leder till att människor fastnar i utanförskap.
Den förra regeringens väntade passivt på att konjunkturen skulle lösa problemen. Den borgerliga regeringen tror att låg ersättning ska göra att alla arbetslösa söker de jobb som borde finnas. Inget av detta håller.
Det är synd att både socialdemokraterna och de borgerliga ser vuxenutbildning som ett sätt att hålla nere den öppna arbetslösheten i lågkonjunktur. Ofta riktad mot en grupp som hellre arbetar än studerar, ibland under hot. Går du inte kursen så dras a-kassan in.
Det är den sämsta drivkraften för bra studieresultat. Om folkbildning är forskningen entydig: studieförbunden når goda resultat år efter år eftersom deltagarna kommer fritt och frivilligt.
Därför borde Sverige satsa på ett permanent kunskapslyft på 50 000 - 100 000 platser per år, riktade till arbetande, lågutbildade och arbetsskadade som behöver ett nytt arbete. Och även till alla som ledsnat och som mitt i livet behöver göra något annat. Gärna med möjligheten att det arbete som blir ledigt fylls med någon av alla som är arbetslösa. Då kan satsningen lösa två problem för samma peng!
Det är mycket bättre och billigare än förtidspension.
ABF gör gärna sin del. Fram till att regeringen avskaffade korttidsstudiestödet hade vi 10 000 kurser årligen för korttidsutbildade i arbete.
Vi gjorde det resurseffektivt. För det årliga anslaget på 40 miljoner organiserade vi 10 000 kurser. Den borgerliga regeringens storsatsning på 200 miljoner 2009 ska räcka till 1 000 platser.
Frågan till regeringen är: varför var det fel av ABF att utbilda korttidsutbildade i kärnämnen på grund- och gymnasienivå? Är det för att vi är en del av arbetarrörelsen, eller är det något annat ?