Varför slutar landstingsanställda sina jobb?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta är förödande och ett bakslag för den fortsatta utvecklingen inom hälso- och sjukvård. Förutom att de anställda mår dåligt, så drabbas patienterna på ett synnerligen negativt sätt. Dessutom ökar kostnaden på ett ofördelaktigt sätt.
I Gällivare tvingas man rekrytera stafettläkare, vilket dramatiskt ökar lönekostnaden. Sedan är ju frågan om man lyckas få tag på läkare. Samma sak torde gälla även vid Sunderby sjukhus.
Beträffande det som skett i Gällivare hävdar Vårdförbundet att de som har det övergripande ansvaret för verksamheten inte är öppna för en dialog, att personalen tvingas till tystnad och därmed är "dörren" stängd.
Detta är helt skrämmande och en metod som för länge sedan är att betrakta som opedagogisk och helt saknar stöd i ett samhälle som kräver en öppen konstruktiv dialog.
I landstingsplanen som fastställts av fullmäktige framgår det med all tydlighet hur viktigt det är att de anställda känner sig bekräftade och blir hörda.
Att de anställda ska känna trygghet på sina arbetsplatser och kunna delta i de dagliga rutinerna på ett kreativt sätt ska vara en självklarhet.
Tillåts man göra det "längtar man till sitt jobb". Som det nu har blivit speciellt i Gällivare vill man inte gå till jobbet.
Detta är förskräckligt och måste få ett omedelbart stopp. Vi är ju till för varandra och inte mot varandra.