Varför vågar ingen tala om nästa val?
Det talas ju om valet hela tiden, kanske någon invänder. Visst, men om vilket val? Jo, om nästa riksdagsval. Det som infaller år 2010. Men vi har faktiskt ett val innan dess, till EU-parlamentet. Det valet är i juni 2009.
Foto: Yves Logghe
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vad händer i Europa, hur ser de politiska tendenserna ut, vad vill vi göra där och varför? borde vara den självklara utgångspunkten.
Men icke. Inte ett ord från någon i talarstolen i Almedalen och inget i Reinfeldts eller Sahlins sommartal. Med ett undantag, Vänsterpartiets Lars Ohly, har det varit knäpp tyst om nästa val.
Det är märkligt med tanke på hur många som lade ner så mycket krut på att Sverige skulle bli medlem. Vad var det som var så viktigt då men som inte spelar någon roll nu? Det är som om det politiska perspektivet krymper i takt med att internationaliseringen ökar.
Det faktum att vår vardag i hög utsträckning formas av besluten från EU och att de politiska tendenser som finns där också finns här, borde göra större avtryck i den politiska debatten.
Ofta reduceras demokratin till att vara liktydig med de i riksdagen sittande partierna. Samtidigt ser vi hur partierna tappar medlemmar och politiken professionaliseras.
Vi ser samma trend i hela Europa och ytterst handlar det om att glappet mellan folk och folkvalda ökar samtidigt som orättvisor ökar.
När den "etablerade" politiken inte ser och hör det som är mångas vardag går det lätt att kanalisera missnöjet i ett utbrett syndabockstänkande, byggt på fördomar och föreställningar om både kvinnor och "den andre".
Främlingsfientliga och fascistiska politiska grupperingar vinner mark. I Sverige ökar Sverigedemokraternas väljarstöd.
I Europa ser vi just nu också en "familjefundamentalistisk" våg som sveper fram. Aborträtten hotas och/eller inskränks samtidigt som religiösa ledare, med påven i spetsen, sätter allt större politiska avtryck i parlament och lagstiftning.
I land efter land går religiösa fundamentalister, både kristna och muslimer, i spetsen för attacker mot det sekulära samhället. Konsekvensen blir inskränkta rättigheter för kvinnor. Både ensamma mammor och HBT-personer är i skottgluggen.
Samtidigt finns det ett motstånd. Kvinnor vägrar att finna sig tillrätta i unkna och omoderna könsroller. Hemmafruidealet går inte hem hos välutbildade unga kvinnor.
Står valet mellan arbete och föräldraskap så är det barnafödandet som får stryka på foten. Ett samhälle utan återväxt är ett samhälle i kris.
Idén om kvinnor som mindre värda och lämpade för "den lilla världen" skapar konflikter och kriser. Det handlar om att bryta upp gamla mönster och förlegade maktstrukturer som organiserar samhället utifrån kön.
Det finns ingen annan lösning än jämställdhet. Både i föräldraskapet och på jobbet. Rätt till arbete och tid att leva. För både kvinnor och män.
För att bryta mönstret med kvinnors osynliggjorda och obetalda välfärdsarbete krävs det samhällsansvar och sociala reformer. Förskola och äldreomsorg, delad föräldraförsäkring och ett aktivt arbete för att bryta ner stereotypa könsroller är nödvändigt.
Ska det möjliga också bli verklighet krävs det fler feminister. På alla plan. På alla nivåer.
EU-parlamentets gubbhylla och näringslivets slipsparader måste förändras. Delad makt ger dubbel kunskap och det är det som behövs.
Inom Feministiskt initiativ vet vi att om vi ska nå målet jämställdhet och om vi ska kunna forma ett samhälle fritt från diskriminering så måste den här kunskapen in överallt, på alla nivåer. Den parlamentariska arenan är på inget sätt utesluten!