Skogens regionalpolitiska betydelse kan inte nog poängteras där inte minst skogsbrukets jobbskapande betydelse gör att många människor även i glesbygd kan försörja sig. Utöver de arbetstillfällen som pappersbruk och sågverk skapar i produktion, underhåll och investeringar på bruken, ger kringeffekter från skogsbruket flerdubbelt fler arbeten. Arbeten med att fälla och transportera, bygga och underhålla vägar, utöver att skogen ges ett försäljningsvärde behöver betonas.
Biprodukternas betydelse för energi- och drivmedelsframställning och ett ökat intresse att bygga i trä tillsammans med skogsindustrins betydelse för hamnar och sjö- och järnvägstrafikens utveckling är annat som talar för ett aktivt skogsbruk.
Men samtidigt kan vi läsa att länsstyrelsen under 2016 beslutat om nya stora avsättningar till naturreservat i Norrbotten, ett län som med de andra två nordligaste länen redan utgör 85% av Sveriges skogsavsättningar, och betonar endast att ”naturen är viktig för människans välbefinnande, biologisk mångfald och arbetstillfällen inom bland annat turism”.
Vi håller med om att mark ska avsättas för biologisk mångfald, för att bevara och vårda naturmiljöer, tillgodose behov av friluftsliv, och att skydda arter och biotoper. Men behovet av skyddsvärd natur är väl inte bara koncentrerad till de norra delarna av landet?
Vi är oroade över att fortsatta avsättningar skickar oönskade signaler till skogsnäringen att långsiktigt söka sig någon annanstans, då risken är att man låter bli att investera i vårt län om mängden produktiv skog enbart minskar.
Vi räknar med att ansvariga politiker aktivt signalerar till skogsindustriföretag och skogsägare att avverkningar kan öka i samma takt som industrin effektiviseras för att också fortsätta vara den källa till arbete och tillväxt den är idag. Därför om vi på allvar vill ha en levande landsbygd i Norrbotten måste samhället förstå att det inte är turismen som livnär glesbygden.