Vattenfall och Jokkmokk

I februari köpte statliga Vattenfall det nederländska Neon för 95 miljarder kronor. Miljarder, inte miljoner. Samtidigt kunde jag i lokala medier läsa om Jokkmokks kommunala ekonomi. Jokkmokk på ruinens brant. Nu höjer Jokkmokk kommunalskatten för skola och omsorg.

Foto: Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX

Luleå2009-11-19 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag minns hur Jokkmokk från att ha varit ett fattigt, samiskt område förvandlades till en symbol för modern tillväxt. Alla pendlade som vattenrallare till Jokkmokk. Nya moderna samhällen som Porjus och Harsprånget växte upp. Få ifrågasatte hur Luleälven förvandlades och dämdes upp, hur ingrepp gjordes i nationalparker, hur folk tvingades från sina hem.
Det var Vattenfall som byggde ut vattenkraften. Det var Jokkmokk och staten som skulle ha vinsterna till allas vårt bästa.
Vattenkraftsutbyggnaderna i Jokkmokk och andra delar av Norrlands inland betalade sig bra och fort. Vattenfall kunde med statligt stöd investera i kärnkraft och få in nya vinster. Underhåll och skötsel av vattenkraftverken flyttades senare från Jokkmokk till viktigare delar av Sverige. Arbetstillfällena försvann och Jokkmokk blev åter en gnällig, bidragsberoende kommun som alla andra norrländska inlandskommuner.

Staten sålde ut delar av Vattenfall som fortsatte att ta in vinster och investera i tyska kolkraftverk och tyska kärnkraftverk. I Tyskland får Vattenfall utstå en hel del kritik för hur man tvingat folk lämna sina byar för kolets och elproduktionens skull och hur vanskötta kärnkraftverk måste stängas. Inte ens Angela Merkel tycks gilla Vattenfall.
Man kunde kanske kunna tro att de är mobbade, stackarna i Vattenfall.
Nu planerar Vattenfall för nya kärnkraftverk, en planering som grundar sig på regeringens förslag som ännu inte beslutats i riksdagen. Regeringen presenterade sitt förslag om nya kärnkraftverk samma månad som Vattenfall köpte Neon och därmed fick tätbebyggda Nederländerna som det optimala avsättningsområdet för den kärnkraftsel som Sverige inte behöver.
Maud Olofsson försäkrade med tårar i ögonen att hon inte tycker om kärnkraft och tänkte på sina barnbarn och därför gick med på satsningen på kärnkraft, men att hon hoppades att det skulle bli för dyrt och därför inte bli av.

Jag måste erkänna att Folkpartiets kärnkraftskramare och Moderaternas affärsstrateger är skickliga i sin marknadsföring. Budskapet om säker modern teknik och perfekta svenska miljölagar har gått fram hos Centerpartiet och flera svenska myndigheter.
Vi ska alla tro att med hjälp av dessa mantra ska både uranbrytning och kärnkraft bli ofarliga. Dessutom räddar det oss från det besvärliga klimatproblemet.
Den obekväma sanningen är att bara besparingar, effektivare energianvändning och förnyelsebara energikällor kan ge oss en hållbar utveckling. En planering för att fortsätta med kärnkraften tar både ekonomiska och mänskliga resurser från det vi ändå måste göra om jorden ska kunna fortsätta att vara en god livsmiljö för levande organismer.
Det handlar om både Jokkmokk, Stockholm, Bryssel, New Orleans och resten av världen.
Läs mer om