Den 11 september 1676 bekände Annika Tomsdotter, 15, inför den kungliga trolldomskommissionen, att hon ljugit om att hon blivit bortförd till Blåkulla. Hon berättade också att hon blivit påverkad av andra barn som även de angivit häxor. Fler barn förhördes och erkände.
Annikas motiv för att ljuga om sina resor till Blåkulla kan ha varit ekonomiska, då hon inför erkännandet påstod att hon blivit så illa misshandlad på Blåkulla att hon inte kunde arbeta.
Kanske hoppades Annika på någon form av ekonomisk ersättning. Hon var en i en växande grupp av barnvittnen, som sedan 1667 angav häxor. En verksamhet som liknade utpressarverksamhet: Om du inte ger mig mat, så anger jag dig som häxa.
Kanske kunde barns bekännande också vara en del av att någon vuxen betalade eller uppmuntrade Annika, någon av myrapigorna eller Lisbet Karlsdotter att ange någon.
I många fall var det bröder, fäder och söner som tvingade upp sina mödrar, systrar, fruar och barn till bålberget och döden.
Häxhysterin mellan 1667 och 1676 baserades till stor del på barnvittnen. Under dessa år döms cirka 300 människor till döden som häxor, kanske det inte hade slutat där om inte medlemmar i trolldomskommissionen hade anat oråd och börjat ställa andra frågor till Annika och de andra barnen.
Barnen som vittnat falskt hade hårda straff att vänta.
Johan Johansson Gris, en 13-årig Gävlepojk, bidrog till barnvittnandet. Han hängdes på Hötorget, Stockholm, 1676. Johan hade tidigare angivit sin egen mor som häxa.
Under 1675 genomfördes häxprocesser i Torsåker, Ångermanland, där 71 människor miste livet. Den viktigaste aktören här var prästen Laurentius Horneus. Han hade inte ingripit till sin egens mor Elisabets försvar då hon dömdes och avrättades som häxa, tillsammans med sin syster.
Horneus hade anställt två minderåriga pojkar för att peka ut häxor.
Pojkarna hade uppgett att de kunde se häxmärket på dem de pekade ut. Horneus torterade dessutom barn för att få dem att bekänna. Hans sonson berättar att Horneus sänkte ned barn i vakar och stängde in dem bakom uppvärmda ugnar. Bekännelser framtvingades på så sätt och barn fick men för livet.
Petrus Fontelius, kyrkoherde i Gävle, motarbetade tendenser till häxanklagelser i sin församling, tills den dag en ung pojke påstod att prästens fru var en häxa. Pojken var son till Petrus ovän, borgmästare Falck i Gävle. För att rädda sin familj valde Petrus att hjälpa sin fru att fly. Häxbålen hade då brunnit i Dalarna och Härjedalen i flera år. De hade börjat med att en 15-årig flicka anklagades för att ha gått på vatten och som i sin tur angav sin egen styvmor som häxa.
Vem ska för häxhysterin be vem om ursäkt – och varför?
Ingen inblandad lever idag.
Kyrkan och staten har förändrats till oigenkännlighet.
Mitt förslag är det här:
På Hötorget, Stockholm, där Johan Johansson Gris 13 år hängdes. Där Lisbet Karlsdotter och myrapigorna halshöggs och Annika Persdotter,15, pryglades till döds reser vi ett minnesmärke med följande lyrik från Hansson de Wolfe United:
Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord
Var kommer barnen in
Var kommer barnen in