Vem styr egentligen försvarsmakten?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det gäller formellt ett kompani om 100-200 man. Är det något att bråka om?
Ja, i praktiken gäller det en fråga av strategisk vikt, nämligen om det ska finnas en trovärdig fältarbetsfunktion eller ej i Övre Norrland. Dessutom belyser saken vilken skrämmande oreda det råder i beslutsprocessen om försvaret.
Försvarsminister Sten Tolgfors avhänder inte bara regeringen utan också riksdagen beslutsrätt om en viktig försvarsfunktion.
Riksdagen fattade år 2009 beslut om att försvarsmakten tillsammans med andra länder och organisationer ska försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet. Det innebär rimligen att insatser ska kunna göras i Övre Norrland.
Sorglöst har försvarsministern låtit ÖB och högkvarteret dra ett streck över en strategiskt viktig funktion. Utbildning av ingenjörsförband i Övre Norrland borde snarare öka än minska om operativa och strategiska hänsyn finge råda.
ÖB och högkvarteret har inte kraft att hävda sådana faktorer. Sedan dåvarande ÖB Owe Wiktorin körde över det nationella försvaret i en "motorsågsmassaker" för drygt tio år sedan har efterföljande ÖB ägnat sig åt "produktionsrationella" neddragningar av det nationella försvaret och åt att propagera för internationella insatser.
Den ytligt sett lilla frågan om Boden-ingenjörerna avslöjar allvarliga brister hos försvarets politiska och militära ledning. Kalla kårar borde gå längs ryggen på i första hand alla skattebetalare men också alla de som bedömer att det möjligen kan "återuppstå situationer i vårt närområde då det svenska försvaret behöver mer än några skyttesoldater i Masar-i-Sharif och överljudsplan utan beväpning." (Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör i Dagens Nyheter, i sin recension av Wilhelm Agrells kritiska bok "Fredens illusioner, Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988 -2009.)