Vi måste försvara oss själva
På senare tid har man i olika media diskuterat övningen Loyal Arrow för vilken ju F 21 i Luleå stod som värd. Man har anfört tillräckligt med skäl för och emot övningen för att undertecknade ska kunna lämna det resonemanget därhän. Ett viktigare spörsmål än själva övningen är dock huruvida Sveriges lojala deltagande i olika former av Nato-övningar och insatser i välden gagnar vårt eget land annat än i fråga om deltagarnas hotellnätter och shopping.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den första var att ett litet lands insatsförsvar inte klarar av att lösa sin uppgift.
Den andra lärdomen var den totala avsaknaden av internationell hjälp till Georgien så länge kriget pågick.
Tvärtom tillät i praktiken det internationella samfundet Ryssland att slå ut det georgiska insatsförsvaret och lägga under sig de delar av Georgien man gjorde anspråk på, detta trots Georgiens samarbete med både Nato och USA.
Det är inte heller något att förvånas över att så blev fallet då självfallet varken Nato eller någon annan västmakt är intresserad att gå i krig mot Ryssland på grund av en lokal konflikt i Kaukasus.
Det är därför naivt att tro att Sverige, trots nära samarbete med eller rent av medlemskap i Nato skulle räknas som tillräckligt
viktigt för att någon annan än vi själva skulle försvara landet åt oss.
Vi kan säkert räkna på visst bistånd men bara om vår egen förmåga att hejda en angripare är så trovärdig att eventuella allianspartner ska slippa riskera stora förluster för att försvara ett land
i utkanten av Europa som inte självt kan ta huvudansvaret för de egna medborgarnas fred och säkerhet.
I fredstid är de flesta lojala allianspartner, men det är fullt naturligt att inte vilja deltaga i någon annans krig.
Därför ter det sig klokt även
för Sverige att inte förlita sig på främmande hjälp för landets försvar.
Ty sådan hjälp är mycket osäker och har en tendens att knytas till hjälparens egennytta såtillvida att den som kommer till sin nästas hjälp i ett krig sällan gör det av altruistiska skäl utan oftare med förhoppningen att kunna vinna något på det.
Det resonemang som i dag förs
i beslutande kretsar om att Sverige inte behöver ett starkt eget territoriellt försvar då vi i stället kan förlita oss på främmande hjälp gör tyvärr en logisk kullerbytta.
Det är bara den som kan försvara sig själv och sitt territorium som kan räkna med utländsk hjälp medan den som inte kan försvara sina egna gränser inte heller kan förlita sig på att ett annat lands unga män och kvinnor ska dö för vår skull.
För att kunna hoppas på hjälp från utlandet måste vi med andra ord först bygga upp en förmåga att kunna försvara oss själva.
En paradox så god som någon men den återspeglar den bistra realpolitik som omger även vårt land och som vi inte kan fjärma oss från.