Det är sedan tidigare känt att Sverige i dag i praktiken står utan möjlighet att försvara det egna territoriet, det är också tydligt att vår regering vill spela en aktiv roll på den internationella arenan genom ett utökat deltagande i internationella insatser.
Både vår nuvarande och den tidigare regeringen har försökt rättfärdiga utarmningen av förmågan till nationellt försvar genom att påstå att vi genom ett utökat internationellt samarbete skapar en kollektiv säkerhet för hela världen och på så sätt försvarar Sverige i utlandet.
Man har sagt sig kunna förutspå ändringar i säkerhetsläget och ha möjlighet till ett återtagande av förmågan till försvar av det egna territoriet om så skulle krävas.
Man har också år efter år hänvisat till att inga förändringar av de internationella styrkeförhållandena kommer att ske inom de närmaste tio åren och att vi därför utan att se oss om kan fortsätta på den inslagna linjen.
Om regeringen gör allvar av finansministerns förslag om neddragningar, kommer vi förmodligen också att tvingas sänka ambitionerna för vår internationella verksamhet till en mycket blygsammare nivå än dagens då försvarsledningen angivit utbildning och materialinförskaffning och underhåll som två områden som kommer att drabbas vi en eventuell budgetreduktion.
Frågan som direkt uppkommer i detta läge är vilken uppgift regeringen egentligen anser att försvarsmakten ska lösa. Det är ju redan klart att vi inte kan försvara vårt eget territorium och nu urholkar man förmågan till deltagande i internationella insatser genom att ta bort möjligheterna att skicka större eller medelstora välutrustade och välutbildade förband i utlandstjänst.
Om man inte har högre ambitioner för varken nationellt försvar eller internationella insatser är det förmodligen bäst att lägga ned hela verksamheten, något som ju skulle frigöra cirka fyrtio miljarder årligen till andra ändamål. Om förbanden i utlandstjänst inte ges möjlighet att lösa sina uppgifter på ett fullgott sätt är det bättre att inte skicka ut dem alls, inte ens i EU- och Nato- konformitetens namn, speciellt när det kan vara förknippat med förluster i människoliv att misslyckas med uppgiften.
En ytterligare fråga som dyker upp är om Sverige kan kosta på sig att än mer dra ned på försvaret i detta läge när det visar sig att det säkerhetspolitiska läget i Europa ändrar sig i en för vårt land mer oförutsägbar riktning, och det inte är helt solklart att sammanhållningen i EU tål alltför stora påfrestningar. Ryssland spelar en allt aktivare roll på den internationella arenan och gör åter kraftiga anspråk på sin traditionella status som världsmakt.
Av den svaga, sönderfallande Sovjetunionen finns inte längre några spår. Vi ser detta bland annat i vårt närområde i Finland, Baltikum och senast i Norge där man efter närgångna ryska flygövningar vid gränsen nu tagit upp diskussionen om en förstärkning av trupperna i den nordligaste delen av landet.
Det kanske trots allt är så att vi inte ska dra ner ytterligare på försvaret utan att vi ska ändra på dess inriktning, inse att de tio åren av förutsägbarhet sedan länge är förbi och att vi inte har råd att betala underfinansierade vallöften med en försvarsmakt som inte ges förutsättningar att lösa någon av sina uppgifter, varken den sekundära internationella eller den primära - att försvara vårt eget land i Sverige.
Bertil Kantola