Visa ödmjukhet inför alla mänskliga tragedier som skett i Gaza
µ Svar till Miriam Mozel Öström, NSD Debatt den 28 februari.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag förstår att du vill lägga dimridåer över vad som har skett historiskt sedan 1947, genom att sväva på målet "om det lilla jag kan".
Palestina hette landet då, som du vet. Det går inte att förneka att palestinier började fördrivas redan då. 1948 var antalet uppe i mer än 750 000. Påståendet styrks även av en israelisk historiker, som heter Ilan Pappe och arbetade vid Haifas universitet.
Systematisk etnisk rensning kallar han detta. Det Kjell-Arne Johansson skrivit om är objektiva fakta. De kan inte heller förnekas!
Ja, Miriam, staten Israel finns, och landet Palestina fanns och finns. Båda ska få finnas. Palestinierna finns även om de är över fyra miljoner som bor i flyktingläger. De har rätt att få återvända.
Själv strävar jag efter en tvåstatslösning, som du nu vet att vi alla i Palestinagrupperna gör. Personligen har jag valt att vara en av de få som ställer upp på det palestinska folkets sida. Det kommer jag att göra under resten av mitt liv, så länge inställningen i världen är som nu. Fortfarande för att så få försvarar deras folkrätt, och mänskliga rättigheter.
Vet du Miriam, ditt folk har fått vara med om mycken förödmjukelse. Demonstrationer för att påminna om kristallnatten har jag deltagit i. Nu är det där länge sedan. Inget av det berättigar till det våld som sker emot palestinierna i dag. Inget!
Jag efterlyser litet ödmjukhet från din sida inför alla de mänskliga tragedier som skett i Gaza, och inför den ödeläggelse som har skett där, som staten Israel är ansvarig för.
Staten Israel har en självklar skyldighet, precis som alla andra länder att följa internationella överenskommelser genom FN. I det kunde vi förenas, inte sant? Fred önskar jag er alla av hela mitt hjärta.