Jag hade turen som kunde delta i det första offentliga dialogmötet som hölls den 18 maj 2015 på Lövskatan för omlokaliseringen av ÅVC i Luleå. Mötet visade dock att valet att lokalisera ÅVC till Lövskatan inte är lämpligt och att kommunen inte var beredd att samarbeta med samhället. Mötet hade dessutom ett flertal oklarheter:
1) Flera veckor innan det första offentliga dialogmötet hade kommunens representanter redan talat öppet om sin vilja att flytta ÅVC till Lövskatan. Det resulterade i att lövskataborna kände att dialogmötet var till ingen nytta och när kommunens representanter bedyrade att inget var bestämt ännu blev mötesdeltagarna upprörda över denna uppenbara oxymoron.
2) Analyserna som visades gav ingen skälig anledning till varför Lövskatan skulle vara ett bra ställe att placera en ÅVC. Information saknades eller var felaktig, ägarna av mark till en alternativ placering hade aldrig blivit kontaktade av kommunen, och alla alternativ till placeringen på Lövskatan var presenterade som negativa lösningar.
3) Kommunens representanter hade också misslyckats med att göra en bedömning av effekterna av ÅVC i Lövskatan, som trafik, buller, föroreningar, etc.
4) Slutligen, kommunens representanter gav Lövskatans boendeförening ingen möjlighet till att presentera sina väl genomtänkta motargument och ideer, utan de närvarande var tvungna att individuellt föra sin talan mot kommunen.
Med ettmer genomtänkt och rättvist planförslag skulle en ÅVC och all industriverksamhet flyttas så långt som möjligt från bostadsområden, tex i närheten av Storheden eller i vart fall i anslutning till E4 för att underlätta transporter med bil och lastbilar.
Jag har gjort några jämförelser med andra städer, se www.cityleft.blogspot.se/2015/06/avcsweden.html. Urban rättvisa innebär att en förändring av markanvändning i ett område (exempelvis ÅVC på Kronan) inte bör ske på bekostnad av ett annat befintligt bostadsområde (särskilt inte när det angivna området är ett grönområde som används av Lövskataborna m.fl).
Sedan en längre tid tillbaka är Planeringsdeltagande basen för all större utveckling av städer i Europa och västvärlden. Utan tekniskt verifierade analyser och demokratiskt samråd kan det ej bli en hållbar stadsutveckling.
Redan 1969 föreslog Sherry Arnstein en metod för att klassificiera medborgares deltagande i planeringsbeslut. I sin ”Ladder of Citizen Participation” skiljer hon mellan icke-deltagande, Tokenism (medborgare har möjlighet till att höra och att ha en röst, utan att kunna påverka resultatet), och slutligen Citizen Power, där stadsplanerare ger medborgarna möjlighet att påverka planeringen och det slutgiltiga beslutet. Detta är typiskt i mogna, demokratiska och utvecklade länder.
Den 18 maj såg jag mer av icke-deltagande och Tokenism än Citizen Power. Bristen på medborgarnas förtroende för kommunen bör inte komma som en överraskning.
Beslutsfattare och byggföretag i Luleå bör lära från andra länder i Europa när det gäller att bygga en hållbar och jämlik stad. Med ordentlig och långsiktig stadsplanering skulle vi alla ha en bättre stad, en stad som skulle ge fler möjligheter till kvalitetsboende, och en stad som skulle kunna stå som ett exempel, en modell att följa, för andra medelstora städer i Sverige och utomlands.