Sveriges offentliga sektor köper varje år varor och tjänster för ungefär 500 miljarder kronor – allt ifrån äldreboenden, skolmat till byggarbeten. Det är en enorm summa och då är det viktigt att pengarna används korrekt.
Det som upphandlas ska vara enligt den svenska modellen, anställda förtjänar de goda villkor och lön som ett kollektivavtal garanterar.
I denna del finns det två förslag: regeringens och alliansens. Som det ser ut finns ingen majoritet i riksdagen för regeringens förslag.
Allianspartierna är emot, liksom Sverigedemokraterna som gjort en tydlig u-sväng i frågan. Enkelt sagt, Sverigedemokraterna har bestämt sig för att tillsammans med de andra högerpartierna utdela ett hårt slag mot Sveriges löntagare.
Även om man bortser från Sverigedemokraterna, har den politiska debatten kring dessa två förslag kantrat. Det beror delvis på att frågan är juridisk svår, men också på att den blivit till en del av det destruktiva politiska spelet i riksdagen, där Sverigedemokraternas närvaro ger noll förutsägbarhet.
Det är givetvis en sak för alliansens företrädare att vara emot ett regeringsförslag som man ändå tror går igenom och en helt annan att ansvara för att en ny lag antas.
En fråga som allianspartierna borde svara på är vad deras förslag egentligen innebär. Det skulle inte innebära att kommuner förlorar sin rätt att ställa krav på villkor enligt kollektivavtal – det följer av EU-rätten och är inget alliansen kan påverka.
Nej, alliansens förslag innebär endast att riksdagen inte ska anta de fem paragrafer som beskriver hur det ska gå till när man ställer villkor enligt kollektivavtal. Därmed hävdar alliansen att de bidragit till att undvika juridisk otydlighet och krångel. Det är dock helt osant eftersom inget kan vara mindre tydligt för en upphandlare än att stå utan lagtext.
Gör man, som alliansen, anspråk på att vilja leda landet måste man tänka på alla landets kommuner. Man måste då förstå att Sveriges mediankommun heter Leksand och att hälften av Sveriges kommuner därmed är mindre än så.
Det är oansvarigt att försätta dessa kommuner i ett läge där de i och för sig får ställa krav på villkor enligt kollektivavtal men att sedan ta bort vägledningen för hur de ska göra. Det är lätt hänt att se detta som något långt bort och högt där ovan, men det kommer att påverka kommunerna och landstinget i Norrbotten märkbart.
Alliansen motiverar sin hållning med att de mindre företagen inte vill ha regeringens förslag. Men företagen vill framförallt att det ska bli tydligt vad som gäller.
De mindre företagen är idag, med rätta, irriterade på att det ställs olika krav i olika kommuner som de har svårt att förhålla sig till. Detta skulle regeringens förslag ha adresserat genom att ha bidragit till en mer likformig tillämpning.
Alliansen har här helt missförstått vad de mindre företagen säger. Samtidigt som den missar en chans att skapa bättre möjligheter för rättvis konkurrens mellan små och större företag.
Istället för att lyssna på företag, upphandlare och anställda har alliansen valt att ensidigt lyssna på organisationen Svenskt Näringsliv, som konsekvent varit emot dessa regler. Svenskt Näringslivs skäl för sin uppfattning är något oklar, eftersom reglerna skulle gynna deras medlemsföretag, men det tycks koka ner till en principiell fråga om statens inblandning i ekonomin.
Svenskt Näringsliv vill helt enkelt inte att staten ska använda skattepengar strategiskt, utan ser det som en generell företagarrättighet att få del av dessa pengar utan att erbjuda schyssta villkor. Det är en omodern syn på det offentligas konsumtionsmakt.
Vår vädjan till allianspartierna och deras företrädare är därför följande: Lyssna på era kommunalpolitiker. De vet hur de nuvarande otydliga reglerna om offentlig upphandling ställer till det. De vill ha tydlighet och de vill ställa krav på villkor enligt kollektivavtal när det behövs. Låt regeringen ta sitt ansvar för den lagstiftningen de arbetat fram.