Nej, avtalet syftar främst till att harmonisera regler och avskaffa krångliga handelshinder. Ett bilföretag ska exempelvis inte behöva utföra omfattande krocktest i både EU och USA på grund av olika krav på hur testen ska gå till. Att ändra på detta verkar ju rimligt.
Men kritiken mot TTIP gäller andra saker. Mest allvarligt är förslaget att stora företag ska kunna stämma enskilda stater som i demokratisk ordning fattar beslut som gynnar miljö, klimat, livsmedel och hälsa. För den skull vill EU-kommissionen införa en särskild klausul, ISDS (Investor-State Dispute Settlement).
Ett liknande avtal mellan USA och Australien har lett till att tobaksbolaget Phillip Morris stämt den australiska staten för att ha infört nya regler om cigarettpaketens utseende. Fallet är inte avgjort, men har redan lett till att Nya Zeeland inte vågat fatta ett liknande beslut.
Svenska Vattenfall har stämt Tyskland två gånger. Dels för att ha beslutat om striktare miljökrav för ett kolkraftverk, dels för det politiska beslutet att fasa ut kärnkraften. I det första fallet har en förlikning lett till att vissa miljökrav dragits tillbaka. Det andra fallet pågår. Olje- och gasbolaget Lone Pine Resources har stämt kanadensiska staten för att ha infört ett tillfälligt förbud mot användande av den miljöskadliga fracking-metoden. Fallet pågår.
Dessa exempel visar de stora riskerna med att införa tvisteklausulen ISDS. Demokratiska beslut urholkas och multinationella bolags makt stärks. Det är därför inte förvånande att det är stor-företagen som är positiva till TTIP-avtalet, medan forskare, småföretag, fackförbund, miljö- och konsumentorganisationer är oroade och kritiska.
Den 2-3 september anordnar Norrbottens Handelskammare en konferens om TTIP i Luleå. Då medverkar EU-kommissionär Cecilia Malmström och en rad andra föreläsare som kommer att sjunga frihandelns och penningens lov. Vi får hoppas att detta balanseras av frågor som rör människor, makt och miljö.