Det finns många som undrat varför en så viktig och etablerad organisation gör så här, och på det sättet ifrågasätter organisationens oberoende. Men det kanske inte är så konstigt. Det har nämligen nyligen framkommit att Vänsterpartiets tidigare valstrateg Jessica W Strandberg är en av dem som arbetat med just denna fråga för Rädda Barnen.
Det är självklart viktigt att uppmärksamma barn som är ekonomiskt utsatta, men genom att använda relativ fattigdom så speglas inkomstfördelningen i landet men säger inget om antalet barnfamiljer som inte når upp till nivån för en skälig levnadsstandard.
Med begreppet absolut fattigdom ser man däremot hur många barnfamiljer i Sverige som ligger under den nivån, alltså hur många som har svårt att få pengarna att räcka till mat, hyra eller kläder. Glädjande nog så har antalet barnfamiljer under den absoluta fattigdomsgränsen minskat ordentligt sedan 1990-talet.
Men genom att ensidigt titta på ekonomisk statistik glömmer man en lika viktig fråga. Vem för dessa barns talan, som kanske lever i en familj som klarar samhällets fattigdomsgräns men lever i total misär av andra orsaker?
Det kan vara barn och unga som upplever missbruk, våld och otrygghet hemma eller i det egna bostadsområdet. Då kan man börja prata om riktig fattigdom. Barn som lever under missbruk, ensamhet, otrygghet och kanske mobbing har större negativ inverkan på hur barn mår än om föräldrarnas inkomster inte räcker till sommarsemester eller tekniska prylar som en iPhone.
Att fler föräldrar tar sig in på arbetsmarknaden är en viktig pusselbit för att färre barn ska växa upp under ekonomiska svårigheter.
Men insatser behövs också för att stävja mobbing och otrygghet i samhället, mer resurser behövs för att dämpa ungas ohälsa och för att ta itu med missbruk. Vi måste se till att alla barn har det bra - inte bara de som syns i den ekonomiska statistiken. Om detta borde Rädda barnen berätta.