Idrottsföreningarna gör dagligen ett stort arbete med att engagera barn och ungdomar till hälsosam och meningsfull sysselsättning under deras fritid. Bara i Luleå är cirka 1 000 ungdomar igång varje dag året om inom olika idrottsaktiviteter. Hur skulle det se ut om detta inte skulle finnas? Jag bävar inför tanken.
Inom idrotten försöker vi på olika sätt ta ansvar för integrationen med en kraft som inga andra folkrörelser mäktar med. För de flesta idrotterna är jämställdhetsfrågorna alltid i fokus och speciellt lagidrotterna har kommit mycket långt. Och allt detta stora jobb gör vi med hjälp av ideella ledare. Bara i min förening har vi idag cirka 120 föräldraledare igång året om.
Nu tycker jag att det är dags för politiken att ta sitt ansvar och förstärka villkoren för det enorma samhällsarbete som breddidrotten gör och därmed bidrar till vår välfärd. Vi behöver inga flashiga och kortvariga projekt – vi behöver en hedervärd uppräkning av kommunens aktivitetsstöd. Det är den sortens insatser som träffar mest rätt. De som de facto gör någonting för våra barn och ungdomar borde vara mest prioriterade.
Jag har några enkla förslag:
1. Dubbla det kommunala aktivitetsstödet. Det är i högsta grad dags att göra någonting nu. Vi känner oss svikna och förstår inte varför vår breda verksamhet inte uppmuntras.
2. För gärna in koefficienter för jämställdhet. Exempelvis ska fullt bidrag gå till de som aktiverar minst 40% av det underrepresenterade könet. Minskning till de som inte uppfyller detta.
3. För gärna in koefficienter för integration med liknande grundtanke, eller någon form av utökat bidrag till de som har utrikesfödda/kvotflyktingar etc i sin verksamhet.
4. För gärna in konsulent-kanslibidrag så att föreningar kan uppehålla en nödvändig administration.
Nu är valet över och oavsett vilka konstellationer som tar tag i de kommunala rodren så vädjar breddidrotten till Er; Glöm inte bort denna basala verksamhet för våra samhällens välfärd. Det är lätt att glömma bort och ignorera det som dagligen finns där ute i byar och stadsdelar. Ingenting är självklart i ett längre perspektiv. Vi sliter, men vi känner oss inte sedda eller uppskattade.
För våra barn och ungdomar,