Genmäle till debattartikel/öppet brev NSD, torsdag 5 november.
I slutet av förra veckan tog ett antal konstnärer och kulturarbetare till orda i för dem en viktig fråga.
De säger att de är stolta över så mycket bra kultur som produceras och arrangeras i Luleå men reagerar när de plötsligt ska delta i en dyr kulturhelg som del i en marknadsföring av Luleå. Detta eftersom de annars ”känner sig sedda över axeln” men nu helt plötsligt behövs för att sälja in Luleå.
Inlägget är till en början balanserat och man kan förstå att deras känsla kan leda till en frustration som måste tas upp och diskuteras.
Som ordförande och vice ordförande i kulturnämnden vill vi nu öppna för detta. Vi kan tydligt se att det öppna brevet är en inbjudan till dialog. De som skrivit brevet är i huvudsak en grupp professionella kulturarbetare som helt eller delvis lever på sitt arbete. De utgör en viktig del av den stora gruppen kulturaktiva i Luleås kulturliv och väl värda att lyssna på.
Vi tror att det är dags att med dem och andra börja prata om det som det egentligen handlar om nämligen kulturpolitikens innehåll och förhållningssättet till kulturen.
Som ingång i denna diskussion vill vi gärna använda utarbetandet av den nya kulturplanen. Vi har påbörjat arbetet med att möta kulturarbetare, föreningsliv och aktiva inom de olika konstnärliga yttringarna. Dansen är först ut eftersom det är prioriterat i vårt arbete. I det arbetet har de som undertecknat brevet möjligheter att vara med och ta fram Luleås nya kulturpolitik och förhållningssätt till kultur antingen som enskild konstnär, arrangör, föreningsmedlem, eldsjäl eller helt enkelt som publik. I de här samtalen formas det som ska bli Luleås kulturpolitik fram till år 2020.
När det gäller den andra delen av brevet där det bland vissa upplevs som om det finns en rädsla för repressalier om man kritiserar kommunens kulturpolitik så finns det mycket att säga. Först vill vi säga att det är väldigt ledsamt att höra eftersom varken kulturnämnden eller kulturförvaltningen på något som helst vis varit inblandad i något av de fall som refererats till. Som nämnd eller förvaltning lägger vi aldrig sådana synpunkter på vår bidragsgivning.
När sedan en representant för undertecknarna i Nordnytt går ännu längre och menar att våra tjänstepersoner kan komma att bemöta kritikerna med mindre bidrag börjar det gå för långt. Men kan kritisera oss politiker men som anställd kulturhandläggare skulle jag bli väldigt ledsen om de man jobbar för och tillsammans med uttrycker sådana åsikter. Vi som kulturpolitiker är dessutom helt införstådda med kritikens plats och funktion i kulturlivet. Vi har till och med som politiskt mål att kulturdebatten och kritiken ska frodas som en indikator på ett bra kulturliv. Vi är helt enkelt väldigt vana att betala bidrag till dem som kritiserar oss. När vi gör våra bedömningar handlar det i stället om kulturell kvalitet, kulturpolitisk dynamik och betydelsen för Luleås kulturliv.
Det finns ytterligare en dimension i den här frågan som är viktig. Varför säger några kulturarbetare att de är rädda för att kritisera? Vi tror att viljan att uttrycka sig inom konsten är den största drivkraften, inte rädslan. Som konstnär gäller det att våga ifrågasätta, skapa ny konst.
Vad är man då för en konstnär om man låter oron styra? Några av undertecknarna är visserligen egna företagare och det måste de förhålla sig till. Flera är dock föreningsaktiva eller fria konstnärer. Vi betvivlar starkt att de flesta av undertecknarna låter rädslan styra sitt sätt att tänka.
Vi vill med detta inlägg slå fast att Luleå växer och att kulturen kommer att växa med Luleå. Många initiativ kommer att tas både tillsammans med kommunens kulturliv men också inom andra forum för att kommunen och kulturen ska utvecklas. Vi som politiker ska jobba hårt för att kulturen får ett egenvärde. Det är därför viktigt att vi inte låter debatten styras av det andra gör. Vi har ett ansvar som kulturpolitiker. Det ansvaret tänker vi ta. Vi hoppas att Luleås kulturarbetare tar sitt ansvar genom att skapa den konst de själva vill göra.
Vi lovar att skärpa oss, - och det får ni också göra.