Arbetsmarknadspolitiken som alliansregeringen etablerade 2007 är alltjämt i kraft flera år efter regeringsskiftet. Viktiga arbetsmarknadspolitiska program skars ned för att istället i stort sett bara ägna sig åt ”matchning”. Samtidigt har Arbetsförmedlingen (Af) omvandlats till en instans för att kontrollera viljan att söka arbete snarare än för kvalitativ förmedling av arbeten. Af har blivit identisk med den så kallade aktivitetsrapporteringen.
Aktivitetsrapporterna infördes 2013 och innebär att arbetslösa varje månad tvingas lämna skriftlig rapport om allt de gjort för att komma ur arbetslösheten. Rapporterna ska sedan bedömas av Arbetsförmedlingen och a-kassan. Minsta avvikelse från vad de anses borde ha gjort kan leda till indragen ersättning. Det handlar om ett enormt byråkratiskt system med cirka 3 miljoner aktivitetsrapporter per år. Rapporterna handlar bara om att disciplinera och kontrollera arbetslösa - enligt Af:s egna utvärderingar har ökat arbetssökande inte någon betydelse alls för hur arbetslösheten utvecklas. Ekonomisk ersättning dras in för minsta betydelselösa försummelse. De allra flesta rapporter som lett till indragen ersättning har orsakats av att dessa inte kommit till Af inom utsatt tid.
Det rör sig om 60 000 sådana rapporter varje år.
Tillsynsmyndigheten, IAF, har vid granskning av aktivitetsrapporterna konstaterat avsevärda brister. Tillämpningen varierar kraftigt mellan olika arbetsförmedlingskontor och det finns stora brister i dokumentationen, vilket påverkar rättssäkerhet och likabehandling. Aktivitetsrappor-terna skulle vara kopplade till individuella handlingsplaner som arbetsförmedlaren och den arbetslöse utarbetat tillsammans. Det är vad som anges i planen som den arbetslöse ska utgå från i sitt arbetssökande. Men Af har inte ens klarat att få till stånd sådana handlingsplaner för en stor del av de arbetslösa och det finns uppenbara kvalitets- och aktualitetsbrister i planerna.
Arbetslösa skulle ha personliga möten med sin arbetsförmedlare minst en gång per månad, då det också var obligatoriskt för förmedlaren att lämna platsförslag. Det fungerade inte och generaldirektören bestämde då att kravet på platsförslag skulle tas bort. När inte ens månatliga möten med den arbetslöse fungerade, bestämdes att dessa möten skulle glesas ut till var fjärde månad. Men inte ens personliga möten var fjärde månad kommer till stånd.
Aktivitetsrapporterna är meningslösa, förnedrande och har stora brister som påverkar rätts-säkerhet och likabehandling. Rapporterna bör omgående avskaffas. Vad värre är: Af håller på det här sättet att lägga ned en kärnverksamhet när den behövs som bäst. Personligt stöd till arbetslösa har ersatts med ett repressivt kontrollsystem. Arbetsförmedlingskontor har lagts ned och tvingar arbetslösa på små orter att resa upp till 10 mil för att komma i personlig kontakt med en arbetsförmedlare.
Mycket av dagens arbetsmarknadspolitik behöver reformeras i grunden. Det huvudsakliga problemet är inte ”matchning”. Problemet är att det inte finns tillräckligt många jobb som de 270 000 arbetslösa i vad AF kallar ”utsatta grupper” kan söka och få. Mer än två tredjedelar av samtliga arbetslösa finns i dessa ”utsatta grupper”, som ofta hamnar i långvarig arbetslöshet. Det är den frågan och den ökade bristen på utbildad arbetskraft i många yrken som en arbetsför-medling värd namnet bör ägna sig åt istället för att jaga arbetslösa.