Det är inte en anställning, det är slaveri

Den 25 maj är det dags, då ska vi rösta om vilket EU vi vill ha de kommande fem åren. EU-parlamentsvalet handlar inte längre om ja eller nej till EU, men frågan om hur EU ska utvecklas i framtiden är fortfarande viktig.

Foto: Thanassis Stavrakis

Norrbottens län2014-03-28 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar till Krister Hammarbergh, NSD Debatt den 24 mars.

Det är minst sagt oroande att en moderat riksdagsledamot inte har högre krav på sig ifråga om opinion än att ständigt upprepa ett siffermantra.

Att regeringen varit frånvarande från verkligheten i åtta år har över 50 procent av folket redan insett men att regeringspartierna inte ens då kan frångå sin repertoar och rulla upp mörkläggningsgardinen på Rosenbad är skrämmande.

Hammarbergh och hans kollegor har senaste året (senast någon vecka sedan) skrivit artiklar om hur många fler som sysselsatts, hur mycket mer pensionärer och löntagare tjänar efter skatt, hur mycket mer man satsar på vården i väl utsvängda siffror.

Vi kan börja med att påminna om att trots 200 000 nya sysselsättningar så har svenska folket blivit nästan 500 000 fler, det har alltså inte blivit fler i proportion till folket. Att endast prata om sysselsättning och inte anställningar har också varit ert trumfkort, att vara sysselsatt i jobb- och utvecklingsgarantin innebär att arbeta för 5 000-9 000 kronor i månadsersättning utan varken kollektivavtal eller semester.

Det är inte en anställning, det är slaveri!

Inte heller verkar pensionärernas klagan påverka borgarnas stolthet, trots sänkt pensionärsskatt så har ändå pensionsbromsen hindrat pensionärerna från att plocka ut det högre beloppet.

Att jobbskatteavdragen har gynnat framför allt de med låg inkomst har upprepats ideligen, ändå visar Riksdagens utredningstjänst att 25 procent av pengarna gått till de tio procent rikaste, samtidigt som de tio procent fattigaste fått två procent.

Det vidhåller ni kanske ändå som rättvis fördelning? Och om det nu var effektiv politik, varför dessa plötsliga panikhöjningar av skatten för att täcka statsbudgetens hål? Hål som Anders Borg så sent som före jul kallade lögner och tjuvknep av de röd-gröna partierna, han förde ju en ansvarsfull ekonomisk politik.

Var är den stabila politiken när reformutrymmet har krympt och man nu pratar om att finansiera det krona för krona?

Välfärdssatsningar i all ära, men frågan kvarstår. Varför väljer regeringen att sänka skatten när vårdskandal och fallande skolresultat avlöser varandra i pressen och i undersökningar?

Verkligheten kommer att förfölja Hammarbergh som ett spöke, det kommer påminna dig under hela valrörelsen från det att du slår upp tidningen på morgonen till när du avslutar dagen med nyheterna på tv.