Anna-Karin Hatt, VD för Almega, skriver den 18 april i NSD att Arbetsförmedlingen inte klarar uppdraget att förmedla jobb. Hon menar att detta är viktigare än någonsin i en tid av extrem kompetensbrist och att fler skulle få jobb om förmedlingsarbetet öppnades för fler aktörer.
Vi delar bilden att arbetsgivare har svårt att rekrytera arbetskraft trots att det finns många arbetslösa. Huvudförklaringen handlar om att arbetsgivarna söker arbetskraft med minst gymnasiekompetens, eller till och med högskolekompetens. Men bland de inskrivna arbetslösa på Arbetsförmedlingen saknar många gymnasieutbildningar och ännu fler högskoleutbildningar. Den arbetskraft som efterfrågas av arbetsgivarna är till stor del uttömd under rådande högkonjunktur.
För att kunna ta de nya jobben måste alltfler arbetslösa sätta sig på skolbänken. Att motivera och få arbetslösa att studera eller bygga på sin utbildning är ett prioriterat område för oss.
Under förra året var nära en miljon personer inskrivna på Arbetsförmedlingen. En tredjedel av dem gick vidare till ett arbete. En stor del av vårt uppdrag går ut på att stärka de arbetssökande så att de ska kunna ta de lediga jobb som finns. Våra insatser är många gånger avgörande för att en arbetssökande får ett jobb.
Förra året genomfördes 1,5 miljoner rekryteringar på svensk arbetsmarknad. Arbetsförmedlingens Platsbanken är Sveriges största jobbmarknadsplats på internet. Men den tid då Arbetsförmedlingen hade monopol på att förmedla jobb är sedan länge förbi. De annonser som publiceras i Platsbanken är öppen data och vi välkomnar samarbete med andra, exempel LinkedIn som hämtar en stor del av sina annonser från Platsbanken.
Vi samarbetar också sedan många år med externa aktörer som erbjuder arbetsförmedlingstjänster. Under 2017 upphandlade vi externa tjänster till ett värde av 6,8 miljarder kronor av cirka 250 privata leverantörer. Som en jämförelse uppgick Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader, det vill säga löner till förmedlare, lokaler, it och administration förra året till 8,4 miljarder, alltså drygt 10 procent av anslaget.
Forskningen ger inte stöd för att privata och leverantörer skulle klara matchningen bättre, men de är inte hellre sämre än vad vi är.
Huvudproblemet är således att det råder en obalans på arbetsmarknaden. Den utmaningen kvarstår oavsett vilka som har uppdraget att matcha arbetssökande till lediga jobb.