µ Svar till Irene Gustafsson, NSD Debatt den 30 augusti, samt till Lennart Åström, NSD Debatt den 2 september.
Det är uppenbart att de seriösa argumenten tagit slut för S inför kyrkovalet då intet annat tycks återstå än att svartmåla med hjälp av halvsanningar och antydningar.
Lennart Åström försöker skrämmas med hjälp av katolik-skräcks-argumentet genom att skriva att jag citerat en artikel som publicerats på en katolsk hemsida. ”Och hur farligt var det på en skala”, skulle mina ungdomar sagt när de var tonåringar. Men argumentet faller ändå platt till marken eftersom den sagda artikelserien ursprungligen trycktes i Dagens Nyheter hösten 1999 och först senare publicerats på andra ställen.
Både Åström och Gustafsson försöker sedan återigen bunta ihop Frimodig kyrka med Sverigedemokraterna. Och det med argument och formuleringar som är ytterst lika, men lika osanna. Kanske bör man vara mer försiktig med att vidareföra obekräftade uppgifter, annars kan man bli orsak till spridning av lögner. Det korta påståendet i en radiointervju att vi har ”goda relationer”, som knappast behöver betyda mer än att vi hälsar artigt (gör inte socialdemokrater det?), förvandlas av både Åström och Gustafsson snabbt till ”samarbete”.
Och det helt utan minsta belägg. Hur gick det trollerinumret till? Något som helst samarbete mellan Frimodig kyrka och SD)har aldrig förekommit. Tråkigt att det kyrkopolitiska valsystemet frestar även kristna människor att så vårdslöst handskas med sanningen. Enligt Luthers förklaring till åttonde budet ska man ju hellre ”tolka och tyda allt till det bästa.”
Det är nödvändigt att vi i kyrkan så fort som möjligt kommer från detta grupp-valsystem som lockar till dylik osann svartmålning. Ett valsystem med personval på församlingnivån och indirekta val till stift och kyrkomöte, är på sikt det enda rimliga i en kristen kyrka. Dessutom blir det avsevärt mycket billigare.
Lennart Åström gör också en affär av att jag nämnt kyrkans grunder i ordningen, kyrkans tradition, Skriften, Jesus, som om Jesus vore minst viktig. Tvärtom, käre kollega! Jag avsåg en stegring: det viktigaste sist. Alltså blir det lätt att instämma när Lennart Åström avslutar: ”Jag väljer Kristus i första hand. Han är den som befriar, frigör och skänker frimodighet och som ska stå först i alla sammanhang.” Man kan nästan tro att käre prästkollegan hämtat inspiration ur Frimodig kyrkas valmaterial. En av Frimodig kyrkas valparoller är just ”En hoppfull kyrka - med Jesus i centrum”. I Socialdemokraternas valmanifest nämns Jesus, som bekant, inte alls.
Jag tror att varje självständigt tänkande kristen väljare anar vilken konsekvens man bör dra av detta faktum när det är dags att rösta i kyrkovalet den 15 september.