Det behövs mer lärarresurser
Det krävs mycket av handledning, när barn - eller struliga tonåringar - ska söka, och tolka, information på egen hand. Utan sådan handledning blir resultatet att barn, vars föräldrar kan ge det stöd skolan inte längre ger, gynnas på bekostnad av dem vars föräldrar inte kan ge sådant stöd.
Foto: Anders Hanser
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det har varit känt länge att svenska elevers genomsnittsresultat i internationella jämförelser sjunkit sedan 1990-talet, att skillnaderna mellan olika skolor ökat, och att föräldrarnas utbildningsbakgrund spelar en större roll än tidigare för elevernas resultat.
Det som nytt i skolverkets rapport - och som borde ge anledning till eftertanke på flera lika håll - är de förklaringar som lyfts fram. Ända sedan Jan Björklund gjorde entré i skolpolitiken har vi ju till leda matats med tesen att det är "flummet" i skolan som är problemet; med "flum" förefaller menas för litet betyg, för litet prov och för litet kontroller.
Det skolverket, med mycket väl underbyggda resonemang, lyfter fram är något helt annat: organisatoriska förändringar, som splittrat resurser och öppnat för dåliga lösningar, och pedagogiska förändringar, som försämrat villkoren för själva lärandet.
Skolverket räknar upp fyra huvudfaktorer: segregation, decentralisering, individualisering och differentiering. Segregationen har i sin tur två komponenter: boendesegregationen, och de fristående skolorna.
Friskolor och decentralisering handlar om skolans organisation, individualisering och differentiering om formerna för undervisningen. Och det är tänkvärt - fast något deprimerande - att alla dessa förändringar drivits fram i den uttalade föreställningen om att det skulle göra skolan, och skolresultaten, bättre...
De nya läro- och kursplanerna från 1990-talet innehöll inte direkt anvisningar om innehåll och metoder; lärarna skulle få utforma undervisningen efter elevernas olika förutsättningar, alltså individualisera. Vilket ju låter bra. Och när Skolverket skriver att det mest kommit att bli "mer arbete på egen hand och mindre lärarledd undervisning" så kan det också låta bra - för fritt och självständigt kunskapssökande är ju något positivt.
Problemet är att det krävs rätt mycket av handledning, när barn - eller struliga tonåringar - ska söka, och tolka, information på egen hand. Utan sådan handledning blir resultatet att barn, vars föräldrar kan ge det stöd skolan inte längre ger, gynnas på bekostnad av dem vars föräldrar inte kan ge sådant stöd.
Detsamma gäller differentiering - det gynnar, kanske, de starka eleverna, men missgynnar dem med sämre utgångsförutsättningar. Differentiering betyder ju att eleverna delas upp i grupper beroende på prestation - högpresterande för sig, lågpresterande för sig.
Eftersom hög- och lågpresterande inte längre behöver anpassa sig till varandra, antas resultatet bli en undervisning som bättre avpassas för gruppens förutsättningar. Men den faktiska effekten tycks bli att förväntningarna sänks i de lågpresterande grupperna, på ett sätt som gör att eleverna snarast stannar i kunskapsutveckling.
Och, kan man tillägga, om man ser till resultaten just i internationella studier, så förefaller inte differentieringen haft positiva effekter för de högpresterande grupperna heller. Faktum är att genomsnitten sjunker även i den "bästa" gruppen.
Friskolereformen antogs ju leda till större mångfald och variation, samt en konkurrens som skulle göra hela skolväsendet bättre. Decentraliseringen från staten till kommunerna antogs på liknande sätt ge större möjligheter att hitta de lösningar som passade de lokala förutsättningarna bäst, något som i sin tur skulle leda till förbättrade resultat.
Och naturligtvis var detta reformer som öppnade möjligheter för nya goda lösningar. Problemet var, och är, att det även öppnade möjligheten för nya dåliga lösningar. Det finns inom friskolesektorn rätt många exempel på skolföretag som satt i system att skära ner i undervisningstid och/eller personaltäthet, för att med det skapa en marginal för eget vinstuttag. På den kommunala sidan gäller att pressad kommunal ekonomi, ibland i kombination med ett visst ointresse för skolfrågor, också lett till personalneddragningar.
Ett resultat blir i båda fallen att den icke-lärarhandledda tiden för självstudier ökar. Vilket alltså inte visat sig så bra för skolresultaten.
Segregation skapar skolproblem i sig själv - det är väl belagt exempelvis i PISA-studierna.
Det vi sett i Sverige sedan 1990-talet är helt enkelt effekterna av växande segregation, där flera faktorer samverkar: ökad social skiktning i boendet, ökad skiktning mellan kommunala skolor och friskolor, och ökad skiktning inom skolorna, i form av differentierade undervisningsgrupper och av mindre lärarledd undervisning.
Vad kan och bör då göras inom skolpolitikens ram (boendesegregationen kräver sina särskilda åtgärder, inom andra politikområden)?
En central punkt verkar vara mer lärarresurser för undervisning och för handledning. Det kräver uppenbart i sin tur mer preciserade regler för hur många undervisningstimmar ett skolår faktiskt ska omfatta.
Det kräver, sannolikt, också en omprövning av hur resurser fördelas, både mellan kommuner och mellan skolor. En översyn av reglerna för etablering och resurstilldelning till friskolor är motiverad av många skäl, men också frågan om hur kommuner med sviktande skatteunderlag ska klara skolekonomin behöver tas upp.
Och en allt mer påträngande fråga är behovet av kompenserande insatser för skolor i de områden, där problemen är som störst - och där det helt enkelt krävs mer, av personella och ekonomiska resurser, för att deras elever ska få likvärdiga möjligheter med barnen i mer gynnade omständigheter.