I dessa tider då debatten går hög om massinvandring, om hur det är för lätt att få stanna i Sverige är Marias fall en påminnelse om vilken prövning alla dem som kommer hit ställs inför.
Asyllagstiftningen tar inte hänsyn till att du växt upp i en svensk familj, eller har en svensk identite – vilket är rimligt.
Du ska kunna få en plats i vårt samhälle oavsett hur du identifierar dig, det är ditt behov av skydd som avgör. För barn gäller att uppehållstillstånd kan beviljas trots att det inte finns skyddsskäl, om det föreligger särskilt ömmande omständigheter.
Maria och hennes bror har på grund av sina föräldrars hälsotillstånd inte kunnat växa upp med sina föräldrar, och har som jag förstår det inte ännu ett band till sin biologiska familj och pratar heller inte språket.
Att utvisa dem till ett land där de inte kan kommunicera och saknar trygghet i en egen familj kan inte vara med hänsyn till barnets bästa.
När barn fosterhemsplacerats i Sverige arbetar vi för att relationer till de biologiska föräldrarna ska upprätthållas eller kunna återupptas när situationen så tillåter.
Lisa och Jens, har tagit ett beundransvärt ansvar, men Maria borde ha rätt att bli få samma möjligheter som andra barn, och därför hoppas jag att den samlade bedömningen från socialtjänst och migrationsverk är att hela familjen kan få stanna här.
För Marias och hennes brors bästa.