En fjärrstyrd storregion - Norrbottens framtid?
Ansvarskommitténs förslag om storregioner följs nu upp med beredning av en så kallad sonderare som regeringen utsett.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I remissvaren som presenterades i september sa landstinget i Norrbotten ja till en storregion, medan landshövdingen och länsstyrelsen sa nej.
Ämnet borde bli en huvudfråga på socialdemokraternas distriktskongress den 12-13 april.
Opinionerna skiljer sig i olika delar av landet. Skåningarna verkar vara nöjda med sin region, i Västra Götaland som också prövat på en storregion är åsikterna mera delade. Norrland och Norrbotten är eljest. Vad har Norrbotten, som täcker en fjärdedel av rikets yta, att vinna på en "storregion"?
Om det egentliga huvudbehovet är större befolkningsunderlag för sjukhusvården, kan den frågan lösas i särskild ordning. Endera kan sjukhusen förstatligas eller så kan mycket kvalificerad sjukvård även i fortsättningen köpas utifrån, ungefär som Norrbotten sedan länge gör från Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Skälen som säger att även andra verksamhetsområden måste ha samma geografiska områden som sjukvården har inte på något vis framgått i debatten. Problemen med bristfällig sektorssamordning har mera med olika yrkesroller samt brister i organisation och gemensam mål- och verksamhetsstyrning att göra.
Det har påvisats i flera decennier, med all önskvärd tydlighet redan inom ramen för Social utvecklingsplanering i Norrbottens län, SUP, som bedrevs 1976 - 1981. Och mycket litet konkret har gjorts för att förbättra samordningen. Är hindren oöverstigligt höga?
Norrbotten har traditionellt ansetts behöva den regionala mellannivån på grund av långa geografiska och politiska avstånd till Stockholm, statens centrala roll som ägare och aktör i länet, behovet av regional utvecklingsplanering och tillsyn samt som ett stöd för våra många befolkningssvaga, men ytstora kommuner.
Att detta skulle kunna kompenseras genom att Norrbotten får sända något tiotals regionpolitiker till fullmäktigemöten i Umeå eller annan centralort i Norrland någon gång i månaden är minst sagt tveksamt.
En avsevärt mycket större region skulle te sig avlägsen, fjärrstyrd och knappast kunna tillfredsställande hantera det i framtiden viktiga internationella samarbetet i Nordkalott- och Barentsregionerna på ett godtagbart sätt.
Centrum-periferi-mekanismer verkar alltid. Centrum växer, periferin utarmas. En stornorrlandsregion skulle få en sydligare centralort än Luleå som redan sviktar med en minskande folkmängd och hotas av försämrad utvecklingskraft. Hela Norrbotten skulle riskera att bli en periferi utan egenstyrd utvecklingsförmåga.
Vår demokrati är starkt hotad genom att allt färre personer ansluter sig till politiska organisationer. Deltagandet av politiker genom vidareutbildning, ökad aktivitet och förbättrad debatt måste åter stärkas för att kunna trygga Norrbottens utveckling.
Länspolitikernas kompetens måste höjas. Storregioner med färre förtroendvalda och sannolikt försämrad regional debatt kan däremot bedömas öka det demokratiska underskottet ytterligare.
Inte bara moderater och folkpartister, utan även många enskilda socialdemokrater har uttalat sig skeptiskt mot storregionförslagen för Norrland.
Även socialdemokratiska distriktskongressen har en chans att tänka om, och bör enligt min mening ta den.